1987 - Så nära, men så långt borta...

Jag skriver just nu på en roman som delvis utspelar sig i nutid och delvis 1987. Det sistnämnda är inte så lätt som man kan tro. 1987 är både ganska längesedan och ganska nyss. Det är inte lätt att minnas hur det var då. Hur man levde och hur man pratade. Mer än man tror har ändrat sig sedan dess. För det första måste man tänka bort flera idag självklara företeelser som Internet och mobiltelefoner. De första mobiltelefonerna började komma då, men det var ytterst få som hade de då tegelstensstora och tegelstenstunga antennförsedda klumparna. Internet existerade också, men ytterst få hade hört talas om det och ännu färre hade varit ute och surfat på nätet.
Tänk på alla idag vanliga ord som inte existerade 1987:

Kartongvin,
SIM-kort,
webbkamera,
bredband,
megabyte,
megabits,
E-post,
snabela,
YouTube,
MySpace,
MSN,
DVD,
SMS,
TV4,
CD-brännare,
carvingskidor.

De flesta av dessa ord har ju anknytning till tekniska uppfinningar, men det finns även många idag vanliga uttryck och talesätt som var okända 1987. Det var inte så vanligt att man kryddade sitt språk med ordet ”typ” och jag tror inte att några ungdomar på den tiden stönade ”Orka!” när deras föräldrar bad dem att göra något.

Det finns ju även många kändisar och celebriteter av idag som var helt okända 1987. Vissa av dagens kändisar, som Charlotte Kalla och Amy Diamond, var inte ens födda 1987. Andra, som t.ex. vår Statsminister, hade nyss tagit studenten. Jan Guillou var endast känd som granskande journalist och Melodifestivalen pågick endast en lördagskväll per år.

Europas karta såg helt annorlunda ut. Det fanns ett jätterike som hette Sovjetunionen, samt idag försvunna eller delade länder som Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Mer än hälften av Europas invånare levde i diktaturer, medan det idag endast finns en riktig diktatur kvar i Europa, i form av Vitryssland.

Ja, 1987 var en annan värld, men ändå var så mycket som idag.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Spara sjukvården till dem som behöver den!

Jag är lite krasslig idag. Det började kännas att en förkylning var på väg redan i fredags, men eftersom jag skulle ha releaseparty med min skrivarklubb på lördagen så ägnade jag mig åt lite självsuggestion för att hålla viruset stången. Sålunda bröt det ut först igår.

Många som jag känner skulle vid det här laget redan ha varit hos läkaren. Det där är någonting som jag inte förstår. Vissa springer till doktorn stup i kvarten och sedan klagar de på att det är så långa väntetider på akuten. Inte konstigt, med tanke på att 75% av alla som uppsöker akuten inte alls lider av någon akut åkomma. Det finns ingen som helst anledning att gå till läkaren för en vanlig förkylning, så vida man inte är över 80 år gammal eller lider av någon allvarlig kronisk sjukdom. Jag är övertygad om att många dör i onödan p.g.a. att läkarnas dyrbara tid tas upp av människor som istället för att gå till doktorn kunde ha tagit en Alvedon och lagt sig på soffan hemma. Som en klok läkare sa, på frågan om huruvida man bör uppsöka läkare vid förkylning:
”Om du får läkarvård så går förkylningen över på en vecka. Utan läkarvård tar det sju dagar!”

Den senaste gången jag uppsökte läkare var för fyra år sedan och då hade jag inte gått dit om jag inte hade varit tvungen att skaffa ett läkarintyg, eftersom jag hade varit hemma från mitt dåvarande jobb i en vecka. Den senaste gången före dess som jag uppsökte läkare var 1992, så jag sliter inte ut några läkare i onödan.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Värdelöst vetande Del 1: Varför är svenska längdskidåkare klädda i vitt?

Härmed inleder jag en serie om värdelöst vetande, eftersom det är något som alltid har roat mig. Detta första avsnitt tänkte jag ägna åt ett aktuellt ämne, nämligen längdskidåkning. Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna? Nej, här kommer förklaringen:
De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko.

Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.
Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot här visar Särna-Hedlund, på väg mot guldet. För att hedra Särna-Hedlund beslutade man att den svenska landslagdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit. Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:

- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Faktum

Idag när jag var och handlade såg jag honom igen, Faktum-försäljaren. ”Faktum” är alltså de hemlösas tidning i Göteborg och det är en jättebra idé att de hemlösa får sälja denna tidning för 40 kr och får själva behålla hälften av pengarna. Det är bara det att de ger en så dåligt samvete, för man känner att man borde köpa deras tidning.

Problemet är det att min ekonomi inte tillåter att jag köper något som jag inte vill ha för 40 kr. Som student lever man på (eller ofta under) marginalen, så man kan bara inte köpa en tidning bara för att göra en god gärning.Faktum-försäljarna står alltid strategiskt placerade precis vid dörren till ICA, så man kan inte gå en omväg för att slippa dem.
Varje gång jag handlar möter han min blick och säger:
- Faktum! Köp de hemlösas tidning!
Jag vill vara skrika:
- Det skulle jag gärna göra, men i så fall riskerar jag att bli hemlös själv!!!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Bra vibrationer

Jag studerar just nu Musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Nu tänkte jag bjuda på ett litet smakprov från vad jag gör på den kursen. En hemuppgift som vi nyligen hade gick ut på att beskriva en musikupplevelse. Jag valde att analysera en av de mest betydelsefulla inspelningarna i populärmusikens historia, nämligen Good Vibrations med Beach Boys, från 1966. Ni kan läsa om låten här: http://en.wikipedia.org/wiki/Good_Vibrations

Om någon, mot förmodan, inte har hört låten så borde den personen skämmas en stund.
När du har skämts färdigt så kan du lyssna här, innan du läser min analys nedan:
http://www.youtube.com/watch?v=Rf5uGPdFnpk


Recension – musikbeskrivning
Av: Per Arne Edvardsson
Beskrivning av Good Vibrations med Beach Boys
Musik: Brian Wilson
Text: Mike Love.

Stycket inleds med Carl Wilsons ensamma solostämma, ackompanjerad av elorgel med mycket eko samt elbas. Sedan accelererar tempot och vi hör trummor som slås an (till synes asymmetriskt) och i bakgrunden kan man urskilja en oboe och flöjter, vilka eventuellt kommer från en mellotron.
När vi når den första refrängen så får vi en ny solosångare i Mike Love, som ackompanjeras av en suggestiv theremin och en aggressivt spelande cello (eller möjligen kontrabas). Trummorna ökar i intensitet och ett antal körstämmor vävs in. Sedan saktar åter tempot in, för den andra versen, där Carl Wilson åter ljuder ensam med samma ackompanjerande instrument som vid inledningen.
Mönstret från föregående vers upprepas, med samma instrumentering och detsamma gäller under den andra refrängen, som dock slutar abrupt. Tempot saktar in och några hastiga ackord från en ensam cembalo ekar och den får snart sällskap av diverse olika lågt mixade instrument. Jag tycker mig höra en saxofon, en theremin och ett basmunspel. En suggestiv kör träder in och leder in på nästa del av sången, där Mike Love åter är solosångare, understödd av en ”wall of sound” av olika slagverk, en cembalo, och en theremin, samt en fyllig kör.

Så saktar åter tempot in och en ensam kyrkorgel spelar mjukt till rytmen från en maracas. Mike Love sjunger först ensam men får sedan sällskap av alltfler stämmor. Rösterna försvinner bort och vi hör plötsligt endast ett munspel en elbas och en maracas. Så exploderar plötsligt låten igen, med körer, intensiva trummor, elbas, cello, theremin och diverse slagverk, tills det hela tonar ut.

Slutligen några ord om texten. Brian Wilsons geni som kompositör och producent har det skrivits mycket om, men Mike Love är definitivt en underskattad textförfattare. Hans text till Good Vibrations är en skicklig pastisch på engelsk romantisk 1800-talspoesi, i stil med Byron eller Wordsworth och den fungerar som en mycket effektiv kontrast till Brian Wilsons avantgardistiska komposition och arrangemang.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Fördoms-TV, som omväxling till förnedrings-TV

Det har ju redan talats en hel del om SVT:s nya satsning Halal-TV och kritiken har inte varit nådig, så jag antar att jag slår in öppna dörrar när jag kritiserar programmet, men det bjuder jag på.
Min främsta kritik mot programmet är att det snarare förstärker svenskars fördomar mot muslimska kvinnor än tvärtom. Bara ett sådant faktum att de har valt tre programledare som samtliga bär huvudduk är en detalj som jag reagerar på. Som en extra ”krydda” tillhör två av programledarna den lilla procent av svenska muslimska kvinnor som inte tar män i hand.
Jag har arbetat inom skolans värld i femton års tid och har träffat minst ett hundratal muslimska kvinnor. Främst från Iran, Irak och Somalia. Av dessa hundratalet muslimska kvinnor bosatta i Sverige bar uppskattningsvis högst 5% huvudduk. Hur många av dessa kvinnor vägrade då att ta mig, som är man, i hand? Svaret är 0!

Jag avstår medvetet från att blanda mig i debatten om handskakandet, utan konstaterar bara att jag personligen aldrig har mött en muslimsk kvinna som vägrat skaka hand med mig.
Nu kanske någon säger att min privata undersökning är ovetenskaplig och det må så vara, men min bestämda uppfattning är att en kvinna som bär huvudduk och vägrar ta män i handen inte på något sätt är representativ för muslimska kvinnor i Sverige. Lika lite som Åsa Waldau i Knutby är representativ för kristna kvinnor i Sverige.
Om SVT med Halal-TV vill öka förståelsen för Islam i allmänhet och muslimska kvinnor i synnerhet, så borde man först och främst ha valt programledare som är representativa för svenska muslimska kvinnor. En av dem kunde ha burit huvudduk och vägrat ta män i handen, men åtminstone en av dem borde vara en sekulariserad muslim, eftersom de utgör en relativt stor grupp av alla muslimer i Sverige. Den tredje programledaren kunde då vara en troende muslimsk kvinna, som dock inte bär huvudduk och inte har något emot att ta män i handen.
Min ovetenskapliga gissning är att 75% av alla muslimska kvinnor i Sverige mest skulle känna igen sig i den sistnämnda programledaren.

Sammanfattningsvis är alltså min tes att Halal-TV är ett utmärkt program att titta på om man vill ha alla sina fördomar om muslimska kvinnor bekräftade och det var väl knappast så SVT tänkte när de kom på programidén?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Ännu mer om Möwenpicks syndrom

Det har uttryckts önskemål om att få ännu mer information om Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg), så här följer lite mer fakta.
Ett av de mest typiska Möwenpickdragen är att man aldrig gör något idag som kan skjutas upp till morgondagen. Varför städa idag när man kan städa imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka…? Ikväll överraskade jag dock mig själv med att göra klart en hemtenta som inte ska vara inlämnad förrän i övermorgon. Men det var ett undantag.Det är värre när man ska göra jobbigare saker, som att skriva brev till myndigheter och dylikt. Sådant skjuter man upp tills det är för sent och sedan skjuter man upp det lite till.

När man har Möwenpicks syndrom så lever man i nuet. Det är oftast en bra egenskap. Man oroar sig inte för framtiden. Fast ibland kan det ju vara nyttigt att oroa sig lite för framtiden, eller åtminstone att vara lite förutseende. En närstående person kallade mig ”struts”, eftersom jag gärna stoppar ner huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Nu bör det dock tilläggas att den delen av strutsars beteende lär vara en gammal myt.

Annars är vi Möwenpickare väldigt organiserade och kontrollerade. Vi äter på bestämda tider och blir griniga om vi inte får dricka te kl 20:00 på kvällen.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Vad Sherlock Holmes aldrig sade

Vår värld är full av seglivade myter. Jag brukar roa mig med att då och då avliva några av dem. Här kommer några exempel plus avlivningar:

1. Det kinesiska tecknet för ”kris” är detsamma som tecknet för ”möjlighet”.
Denna ”sanning” upprepas ständigt av överbetalda föreläsare, men är inget annat än en myt. Hur myten har uppstått är svårt att säga, men visst skulle det vara underbart om vi kunde se en möjlighet i varje kris?

2. Den danske kungen Kristian II, som regerade Sverige 1520-21 kallas i Sverige ”Kristian Tyrann” och i Danmark ”Kristian Den gode”.
Hans svenska öknamn stämmer, men han kallas inte ”Den gode” i Danmark. Jag kan tillägga att han förövrigt inte var mer tyrann än sin svenske besegrare Gustav Vasa. Båda var lika goda kålsupare, med hundratals liv på sina samveten. Men de var inte ett dugg mer grymma än andra europeiska kungar på 1500-talet. Det ingick i kungens roll att hugga huvudet av folk som kom i vägen.

3. Sherlock Holmes mest berömda replik är: ”Elementary, my dear Watson!”
Detta är om inte en myt så åtminstone en sanning med modifikation. Sir Arthur Conan Doyle använder inte denna berömda replik i en enda av sina noveller eller romaner om Sherlock Holmes, men den upprepas desto mer frekvent i hundratals filmer om detektiven i fråga.Varifrån kommer då denna replik? Jo; den förekom första gången i den första auktoriserade dramatiseringen av Sherlock Holmes, vilken författades av den amerikanske skådespelaren och dramatikern William Gillette och hade premiär i New York 1899. Denna pjäs som hette just Sherlock Holmes blev en formidabel framgång, med William Gillette själv i huvudrollen, och han turnerade sedan med den även i Europa. Som en liten parentes (för alla som gillar värdelöst vetande) måste jag nämna att när den sattes upp i England så höll Gillette auditions för olika småroller i pjäsen. Till en liten roll, en ung pojke, valde han ut en elvaårig yngling vid namn Charles Chaplin.

Jag återkommer i framtiden med fler mytavlivningar.

Veckans allmänbildningsfråga:
Vad heter de två skådespelarna på fotot?
Dessa herrar spelade Holmes och Dr Watson, på film, fler gånger än någon annan.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Mitt liv som VIP

Visst är det roligt att känna sig lite fin och utvald?
Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter som VIP (Very Important Person).
Under tre års tid extraknäckte jag som moderator för forumet på ABBA:s officiella hemsida.
Jag blev värvad till detta obetalda jobb, eftersom jag hade visat i mina foruminlägg att jag visste mycket om ABBA, var duktig på engelska och hade en diplomatisk natur. Att de inte hade någon svensk moderator spelade säkert också in. Jag ska berätta mer om detta oavlönade slavarbete en annan gång. Vi moderatorer fick betalt i form av CD och DVD-utgåvor med ABBA-anknytning, samt lite annat småkrafs som posters, T-shirts etc.

När musikalen Mamma Mia skulle ha premiär i Stockholm försökte vi tigga oss till biljetter till premiären, men vi fick nöja oss med genrepet, vilket också var okej. Naturligtvis hade det multinationella bolaget Universal Music, som vi arbetade gratis för, inte råd att bjuda oss på hotellvistelse, men som tur var har jag en god sajbervän i Uppsala (som gillar ABBA), så jag bjöd henne på föreställningen och fick bo hos henne. Jag kände mig som en riktig VIP när jag gick fram till kassan på Cirkus, sa mitt namn och fick ett kuvert med biljetterna, på vilket Görel Hanser skrivit mitt namn. Alla som kan sin ABBA-historia vet vem hon är. Ni andra får väl googla, eller fråga mig. Det visade sig dock att vi fått ganska eländiga biljetter, långt från scenen. Dessutom satt vi bakom en pelare, som man fick titta ömsom på den ena sidan av och ömsom på den andra. Men, gratis var det ju. Här ovan kan ni se en CD som jag fick mig tillskickad, något senare. Som ni ser är den signerad av Björn och Benny. Den är jag lite mallig för. Många har skivor som är signerade av dem, men denna har de speciellt signerat åt mig, som tack för att jag har arbetat åt dem, vilket känns finare. Är man VIP så är man!

Två år senare skulle succémusikalen flytta till Göteborg och då lyckades jag tigga mig till biljetter till premiären på Scandinavium. Jag bjöd åter min sajbervän från Uppsala och den här gången kände vi oss verkligen som VIP. Vi fick stå i VIP-kön och gå in på röda mattan. Precis bakom oss i kön stod Niklas Strömstedt (som har översatt sångtexterna till svenska). När vi kommit in så stod en tjej och tittade vilken typ av biljett man hade. Vi som hade VIP-biljetter fick varsitt presentkort från KappAhl på 200 kr. Sedan visades vi in till de finaste platserna på parkett, bara ett par meter från scenen. Strax bakom oss satt Claes Eriksson (Galenskaparna). Vi satt såpass nära scenen att man kunde se aktörernas minspel. Allt detta gjorde att upplevelsen blev 200% större än på Cirkus i Stockholm. Vid föreställningens slut kom Benny Andersson ut på scenen och bugade. Han var så nära att man nästan kunde ta på honom, men jag avstod från att tafsa. Jag är ju trots allt något så sällsynt som en manlig ABBA-fan som inte är bög.

Den senaste gången jag kände mig som lite VIP var i våras, när jag var bjuden till Emrik Larssons releaseparty och t.o.m. fick vara gratisätare, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Förnedrings-TV i dansbandstakt

Jag tittade i lördags på SVT:s stora satsning Dansbandskampen.
En egenhet som jag har är att jag är fascinerad av saker som är obegripliga för mig och dansbandsvärlden är totalt obegriplig för mig. Kanske för att den har sin största utbredning i den del av landet Sverige där man spelar bandy och ägnar sig åt älgjakt. Vi talar alltså om den s.k. landsbygden. Jag är ju en storstadsmänniska, på gott och ont. Det är bäst att tillägga att jag absolut inte ser ner på landsbygden eller dess befolkning. Jag bara konstaterar att livsstilen är annorlunda mot i storstaden.

Jag ska inte här diskutera dansbandsmusikens kvaliteter, utan tänkte nöja mig med att recensera Dansbandskampen. Det första man undrar är hur de valde ut vilka band som skulle vara med. Genom valet av tävlande dödade de nämligen den eventuella spänning som kunde ha funnits i tävlingsmomentet. Av fem band skulle ett slås ut efter första omgången och i nästa omgång skulle två bli utslagna, så två band gick vidare till nästa vecka. Jag som har ytterst begränsade kunskaper om dansbandsgenren, men mycket goda kunskaper om musik i allmänhet och rock och pop i synnerhet, kunde genast konstatera att två band höll professionell klass, två var duktiga amatörer och ett var ett rent nybörjarband. Med andra ord var det ingen konst att redan efter första omgången gissa vilka två band som skulle stå som segrare på slutet.

Jag tyckte riktigt synd om nybörjarbandet som blev utslagna i första omgången, men samtidigt kan man undra hur folk kan sakna självkritik så till den grad att de uppträder i TV, på bästa sändningstid, med tre halvtaskiga amatörmusiker och en sångerska som sjunger skärande falskt. Tala om att begå harakiri i direktsändning! Det är en sak med alla kändiskåta falsksångare i mobbningsprogrammet Idol, som själva har anmält sig och där en del av själva programidén går ut på att hånskratta åt personer utan självinsikt, men om jag har förstått det rätt så har deltagarna i Dansbandskampen på något sätt kvalificerat sig för att få vara med. Då borde någon ansvarsfull redaktionsmedlem ha stoppat dem och sagt att de inte håller måttet. För inte är det väl så att ärevördiga SVT, som jag alltid har haft ett stort förtroende för, medvetet går in för att vara lika lågt stående som TV4?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Lång och stilig

Det sägs ju att storleken inte har någon betydelse, men om vi pratar om kroppslängd så har den faktiskt en viss betydelse. Vårt samhälle är anpassat för människor av normallängd (ca 160-185 cm). Om man är kortare än 160 cm eller längre än 185 cm så kan man få problem. Själv är jag 195 cm lång och för det mesta har jag inte ont av det. Jag är hellre över normallängd än under, för det anses ju positivt att vara lång i vår del av världen, Man säger ju ”Lång och stilig”. Jag har däremot aldrig hört uttrycket ”Kort och stilig”, utan i så fall säger man ”Kort men stilig”. Som att det går att vara stilig trots att man är kortväxt.

Korta personer är ofta avundsjuka på mig, för att jag når överallt och kan se över människors huvuden vid konserter etc. Kanske det oftast är en fördel att vara lång, men det har sina nackdelar också. Den främsta nackdelen är att få möbler är anpassade för att passa personer av min längd. Soffor och fåtöljer fungerar ju alltid, men stolar och bord funkar sämre. Om jag tvingas sitta länge vid ett bord så får jag snart ont i ryggen och benen, eftersom jag oftast är tvungen att vika in benen under stolen, i en obekväm vinkel, för att få plats. I stort sett alla stolar är för låga för att jag ska kunna sitta bekvämt på dem och borden är naturligtvis anpassade efter den normala stolshöjden, med en ur ergonomisk synvinkel katastrofal sittställning som följd.

Lika illa, eller ofta värre, är det när man reser med kollektivtrafiken. Det underliga är att det inte tycks finnas någon standard när det gäller avstånd mellan stolarna på en buss. I vissa bussar får mina ben plats och i vissa bussar inte. Allra sämst är de gamla 60-talsspårvagnarna i Göteborg (se fotot) som tack och lov är på väg att ersättas av modernare varianter. Där är benutrymmet i vissa vagnar outhärdligt minimalt. Hela spårvagnsresan går åt till att försöka hitta en benställning där benen får plats utan att smärtan i benen och ryggen blir outhärdlig.
I de modernare spårvagnarna är benutrymmet aningen större, men bara såpass stort att man alltid gnuggar knäna mot sätet framför.

Sängar är ett annat problem. De är ofta för korta. Men oftast sover jag i min egen säng som är tillräckligt lång för mig. Den är däremot i smalaste laget de gånger då jag har kvinnligt besök, men det är en helt annan historia och jag lovade ju i min första blogg här att jag inte ska tala om mitt sexliv.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Storebror ICA ser dig!

Idag damp det månatliga bladet från ICA ner i brevlådan, med den där bonuschecken på 25 kr som alltid känns så välkommen. Jag hajade dock till när jag såg de tillhörande rabatterbjudandena. Storebror ICA har nämligen sett vilka varor jag brukar köpa och givit mig rabatt på några av dessa. Detta fick mig att känna ett visst obehag, men likt förbaskat utnyttjade jag erbjudandet idag och fick 20% rabatt på min Onaka.
När jag sedan läste Göteborgs-Posten så såg jag att de hade uppmärksammat samma integritetsintrång:http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=106&a=452156

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det är onekligen ett integritetsintrång att mina matinköp registreras, men samtidigt kan det ju vara trevligt att få rabatt på varor man ofta köper. Fast…man kan ju undra vilka slutsatser det går att dra om mig, med utgångspunkt av de varor som jag personligen får rabatterat pris på. Här kommer hela listan:
Marmelad (Den Gamle Fabrik)
Onaka
Matris (ICA)
Maskindisk (Skona)
Fryst tårta (Almondy)
ICA: s Wokmix
Strimlad rökt skinka
Potatissallad (Rydbergs)
ICA: s morötter

De enda av dessa varor som jag köper ganska ofta är Onaka, maskindisk och morötter. De övriga köper jag någon gång ibland och Almondys tårtor köper jag en gång om året (när jag fyller år).

Vad säger du, käre Medborgare och ICA-kund:
Hur skrämmande är detta egentligen?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Pers praktiska tips, Del 2

Du kanske har hamnat i den besvärliga situationen att det är Nyårsafton och du har glömt köpa champagne (eller mousserande vin). Systemet är stängt, gästerna är på ingång och en misslyckad Nyårsfest hotar. Vad göra?

Naturligtvis har du en ”bag in box” med vitt vin hemma. Det har man ju alltid.
Då går du genast till ICA (eller annan lämplig livsmedelsaffär) och inhandlar en flaska Pommac. När tolvslaget närmar sig tar du fram champagneglasen och fyller dem med 3/4 vitt vin och 1/4 Pommac. Såvida du inte har vinkännare bland gästerna så kommer ingen att märka något. Kanske de däremot kommer att tycka att du har köpt eländig skumpa, men du har i alla fall sluppit skammen att inte ha något att skåla in Nyåret med!

© Per Arne Edvardsson, 2008

En gamling tittar på ungdomsmodet

Ungdomsmodet är naturligtvis annorlunda idag, mot för tjugo år sedan.
När jag vara tjugo år såg man tatueringar endast på raggare och på äldre herrar med en bakgrund som sjömän. Begreppet piercing var okänt för de flesta och existerade nästan enbart i form av ringar i öronen. Idag är det svårt att hitta någon under trettio år som inte är tatuerad. Framförallt bland unga tjejer verkar det närmast obligatoriskt att vara tatuerad. Nu kanske det är säkrast att tillägga (för att inte framstå som en sexmissbrukare som har sett hundratals unga tjejer nakna) att denna observation grundar sig på synliga tatueringar som under sommaren syns på armar, axlar, skuldror, anklar och andra kroppsdelar som blottas under den varmare årstiden. Jag har inga som helst moraliska invändningar mot tatueringar. Alla som vill smycka sina kroppar får naturligtvis göra det, men när det gäller riktigt stora och uppseendeväckande tatueringar på riktigt unga personer så kan man bli lätt bekymrad. Den där jättetatueringen över hela ryggen som är ascool när man är 19 år kanske inte är fullt lika cool när man är 30 eller 40. Plastikkirurgerna har ju också vittnat om att köerna med personer som vill avlägsna tatueringar som de ångrar bara växer.

När det gäller ungdomarnas klädmode, så tycker jag att det är härligt att det är så fritt idag.
Det finns hundratals olika stilar att välja mellan, till skillnad mot när man själv var i den åldern. På 80-talet skulle man vara antingen syntare eller punkare, eller så var man bara en tönt (som jag). Ordet nörd fanns inte i svenska språket då.
Det finns dock två modedetaljer i dagens ungdomsmode som ter sig obegripliga, för en gamling som jag. Det ena är vanan att bära byxorna halvvägs nere på rumpan, så underkläderna syns. Dels tycker jag att det är fult, men framförallt verkar det otroligt obekvämt. Det är mest killar som kör med denna stil och de får en underlig gångstil, orsakad av att det krävs en viss teknik för att byxorna ska hänga kvar och inte falla ner till anklarna. När jag var tonåring fanns det inget mer pinsamt än om någon råkade få se en millimeter av ens kalsonger. Om det inträffade så var man nästan tvungen att vara hemma från skolan i en vecka. Nu går alla och visar sina kalsonger och trosor i skolan.
Det andra obegripliga modet handlar om att gå omkring inomhus med en stickad mössa på huvudet. När jag var tonåring så var mössor det mest pinsamma som fanns. Man hade knappt mössa på sig ens när det var minusgrader. Nu går de omkring i stickad mössa när det är 30 grader varmt, samt inomhus. Det måste bli outhärdligt varmt. Jag skulle inte stå ut.

Sammanfattningsvis så hör det väl till, när man når en viss ålder, att ungdomarna ter sig alltmer som främmande varelser?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Möwenpick handlar och lånar böcker

När man lider av Möwenpicks syndrom (se tidigare inlägg) så känner man sig väldigt osocial vissa dagar. Man har bara inte lust att prata med en enda människa. Den gigantiska ICA-butiken, som jag nämnde i föregående blogginlägg, har nyligen inrättat det perfekt för oss Möwenpickare. De har en snabbkassa med två terminaler där man själv drar sitt betalkort, scannar in varorna och slipper prata med någon i kassan. Det är extra bra om man handlar en fredag då kassaköerna är kilometerlånga. I Snabbkassan får man ha högst tio varor och jag har sällan fler än så. Det gäller dock att lusläsa kvittot efteråt, för en gång hade jag råkat betala 36 kr för en gurka, men då finns det en ICA-medarbetare på vakt som man kan höra av sig till.

Lika Möwenpicksanpassat är det numera på biblioteket. Man drar sitt lånekort, knappar in sin kod och scannar in böckerna man lånat. Man slipper prata med någon bibliotekarie. Förra veckan var jag först på Universitetsbiblioteket och handlade sedan på hemvägen. När jag kom hem konstaterade jag nöjt att jag inte hade talat med en enda människa på hela dagen.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Kändisspaning på ICA

Jag är nyss hemkommen efter att ha fredagshandlat i min favoritbutik, ICA Focus i Gårda, mittemot Liseberg (Obs: Ingen produktplacering, men om de vill ge mig en tusenlapp för att jag nämner dem i min blogg så är jag inte den som är den). Anledningen till att det är min favoritbutik är främst att den är så stor. Där finns ALLT man behöver i matväg, och lite till. En annan rolig sak med denna butik är att den p.g.a. sitt geografiska läger är utmärkt för kändisspaning. En stor del av Göteborgs kändisar bor antingen i centrum eller i Örgryte och denna butik är då det självklara valet.

Idag såg jag filmregissören Björn Runge. Jag kanske inte hade känt igen honom om jag inte träffat honom tidigare i ett annat sammanhang, när jag var statist i hans film Mun mot mun, (men tyvärr inte syns i bild). Jag funderade på om jag skulle gå fram till honom idag och skälla ut honom för att han klippte bort mig, men jag avstod.

Andra kändisar som jag har sett där genom åren inkluderar:
Patrik Sjöberg (höjdhopparlegend),
Tommy Salo (ishockeydito, OS-guldhjälte -94),
Thomas Wernersson (expertkommentator i TV och tidigare målvakt i Blåvitt),
Viveca Lärn (författare),
Per Fritzell (After Shave),
Ken Wennerholm (Triple n’ Touch),
Leif ”Loket” Olsson (TV-kändis),
Kennet Andersson (fotbollslegend, VM-hjälte -94).

Säkert har jag missat någon, men jag återkommer i så fall.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Pers praktiska tips, Del 1

Tidigare har jag tipsat om att man kan använda tvättmedel när maskindiskmedlet är slut. Här kommer några fler praktiska husmorstips.

Alla vi tedrickare har någon gång råkat ut för traumat att serveras te ur en termos som tidigare har innehållet kaffe. Det smakar helt enkelt vedervärdigt. Ändå är det så enkelt att slippa detta. Hur tar man då bort kaffebismaken ur en termos?
1. Häll 1-2 matskedar salt i termosen.
2. Fyll termosen med kokande vatten.
3. Skaka om noggrant och låt sedan termosen stå ett par timmar, eller helst över natten.
4. Häll ut saltvattnet och skölj termosen noggrant.
Efter denna behandling ska all bismak vara borta och du kan åter njuta av te som smakar te.

Tycker du, liksom jag, att vanlig tvål är äcklig och ohygienisk och därför alltid köper flytande tvål? Då har jag ett tips på hur du kan spara mycket pengar!
Istället för att köpa dyr flytande tvål så köper du en stor flaska billigt badskum.
Det fungerar lika bra och är mycket billigare!

Fler av Pers praktiska tips kommer inom kort!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Vad gjorde Jan Malmsjö hos Hitchcock?

Till er som eventuellt läser min blogg här, så vill jag rekommendera min filmblogg.
Det senaste inlägget behandlar en bortglömd, men sevärd, Hitchcockfilm.
Paul Newman, Julie Andrews och...Jan Malmsjö!
Läs och begrunda!

Enerverande trailer

"Malin har Alicia, Joni har Silas och Pernilla har sin Camilla!"

Är det någon mer än jag som är olidligt trött på den trailern? Det är förståeligt att SVT vill göra förhandsreklam för sina påkostade program, men måste de köra SAMMA trailer sju gånger varje kväll??? Det blir inte lite tjatigt. Fast det kanske är mitt eget fel, eftersom jag nästan alltid har TV:n på när jag är hemma.

Då tittar jag hellre på deras ”reklamfilmer” om att man ska betala TV-licensen. De är faktiskt ganska kul. Inte minst när den skräckslagna bibliotekarien blir utsatt för kören som sjunger:
"TACK KATARINA, FÖR ATT DU HAR BETALAT DIN TV-AVGIFT…!!!"
Den känns även bra eftersom man känner att man får ett tack för att man alltid betalar den där eländiga räkningen från Radiotjänst, som känns lika jobbig varje gång. Nu är den på över 500 kr! Det är mycket pengar för en student som får 7492 kr att leva på varje månad av snälla CSN och har en hyra som äter upp nästan halva den summan. Jag vill dock inte klaga på TV-avgiften eftersom jag är en STOR anhängare av public service. Jag ska återkomma till det ämnet i en framtida blogg, så nu har ni något att se fram emot.

Jag nämnde nyligen att jag var på Bokmässan och tittade på mitt favoritradioprogram Spanarna. I det programmet pratade man just om trailers och Jessica Gedin lade fram teorin att SVT gör sådana för att de skulle vilja ha reklamfilmer. Kanske det stämmer? Trailern för Singelmammor är i så fall lyckad, för den bankas in i skallen lika effektivt som:
”Livet har sina goda stunder!”

© Per Arne Edvardsson, 2008

Ibland känner jag mig som Kevin Bacon

Det finns vissa filmskådespelare som man genast känner igen när man ser dem, men man har ingen aning om vad de heter. Mannen på foto här en sådan. Hans namn är Kevin Bacon. Enligt Imdb.com har han medverkat i 64 filmer, sedan 1978. Däremot har han bara haft någon enstaka huvudroll. Kevin Bacon är en typisk birollsskådespelare, eller ”supporting actor” som det heter på utrikiska. Anledningen till att jag berättar om honom här istället för i min berömda filmblogg är att jag tänkte komma in på fenomenet ”Six degrees of Bacon”.

Det lär ha börjat med att Kevin Bacon sa i en intervju att han nog hade spelat mot alla levande skådespelare och om han inte spelat mot dem så har han spelat mot någon som har spelat mot dem. Det fick några amerikanska studenter att skapa sällskapsleken ”Six degrees of Bacon”, vilket går ut på att man ska länka olika skådespelare mot Kevin Bacon inom högst sex steg.
Exempel: Marilyn Monroe får Kevin Bacon index 2, eftersom hon spelade mot Jack Lemmon i Some like it hot och han i sin tur spelade mot Kevin Bacon i JFK. Det finns en sökmotor, där man kan skriva in namnet på en skådespelare och får genast upp en siffra. Det fascinerande är att nästan ingen får en högre siffra än 3 och så gott som ingen får högre än 4. Jag roade mig med att knappa in Sten-Åke Cederhök, för det verkade osannolikt att de skulle kunna länkas, men likt förbaskat blir det bara en 3:a.

Ibland känner jag mig som Kevin Bacon. En person i min bekantskapskrets råkar vara kusin till min konfirmationspräst, en annan har en bror som gjorde vapenfri tjänst samtidigt som jag. Då tänker jag ändå inte gå in på det där med ”buksvågrar” och ”buksvägerskor” (av hänsyn till eventuella som känner sig träffade), men det verkar som om de flesta som jag har dejtat har dejtat någon som känner någon som jag känner, eller har dejtat. Det är väl det som ”Six degrees of Bacon”, handlar om, att världen är mindre än vi tror? På det privata planet handlar det väl snarast om att man rör sig i vissa begränsade kretsar. Jag umgås mest med kulturella och konstnärliga lite udda medelklasspersoner i åldrarna 30-45, vilka är bosatta i Göteborg med omnejd. Trots att det bor en halv miljon människor i Göteborg och närmare en miljon i hela Göteborgsregionen, så blir det ändå lätt så att alla man känner har anknytningar till varandra.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Stikkans visdomsord

Stikkan Anderson är idag mest ihågkommen i sin egenskap av ABBA:s manager, men han var ju så mycket mer än så: låtskrivare, skivbolagsdirektör och proggrörelsens hatobjekt nr 1.
Han har även gått till eftervärlden genom att mynta ett bevingat ord:
”Folk är inte så dumma som man tror; de är dummare!”
Han råkade fälla denna replik i en intervju i mitten av 70-talet och den då rådande vänstervridna kulturmaffian tolkade det som ytterligare ett bevis på vilken cynisk kapitalist han var. Om man tänker efter så var det dock ett oerhört klokt visdomsord. Hur ofta har man inte själv tänkt den tanken, i de mest skilda sammanhang?

Jag tänker främst på de personer som får fixa idéer och vägrar inse att de har fel hur mycket man än överbevisar dem. Ett typiskt exempel är en diskussion som jag ofta har hamnat i på fester: ”vinyl kontra CD”. Det finns intelligenta personer som på fullt allvar menar att en LP-skiva låter bättre än en CD. Det enda förhållande under vilket det kan vara korrekt är om man först spelar en LP på en Bang & Olufsen-anläggning för 50 000 kr och sedan spelar en CD i en ”bergsprängare” som man köpt på Hobbex för 200 kr. Om man spelar en LP och en CD på likvärdig utrustning så tävlar de inte ens i samma division när det gäller ljudkvalitet. Det är enkelt att tekniskt mäta att en CD-skiva återger ljud på ett sätt som ligger oändligt mycket närmare originalljudet än vad en LP kan göra, även om den spelas i världens bästa stereoanläggning. Eller som jag brukar säga:
”Den som anser att vinyl låter bättre än CD har antingen fel på öronen eller på hjärnan!”

Däremot kan man tycka bättre om vinylljudet, vilket oftast handlar om ren nostalgi. Man är van vid att ljudbilden ska innehålla brus och knaster och tycker därför att CD-ljudet är sterilt. Det är naturligtvis tillåtet att tycka det, men man får aldrig påstå att vinyl verkligen låter bättre än CD, för då är man ett mål för Stikkans berömda citat. Målet med en skivinspelning är (och har alltid varit) att på en skiva fästa det ljud som skapas i inspelningsstudion. Vissa (inklusive George Harrison) var motståndare till att Beatles skivor skulle ges ut på CD, eftersom de menade att det blev ett slags historieförfalskning. Andra (som Paul McCartney) menade att det var precis tvärtom; att när Beatles musik gavs ut på CD så kunde man äntligen få höra den som den faktiskt hade låtit vid inspelningstillfället. Jag minns tydligt vilken oerhörd kick jag fick när jag första gången hörde Beatlesalbumen ”Revolver” och ”Sgt Pepper” på CD. Plötsligt tillkom en extra dimension. Man hörde nyanser som bara inte finns på vinylskivorna, eftersom de dränks i brus och knaster. ABBA:s inspelningstekniker Michael B. Tretow har kanske uttryckt det allra bäst när han sa att lyssna på en LP var som att stå i ett annat rum och lyssna, men med en CD så kliver man in i rummet.
Hm…jag kommer säkert att återvända till Stikkans bevingade ord i andra sammanhang, inom en snar framtid.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Vad har Poseidon med Göteborg att göra?

Jag vet inte om eventuella läsare har följt med i Pinocchio-debatten i Borås, men den är intressant ur många aspekter. Det vanligaste uttalandet från statymotståndarna har varit:
”- Vad har Pinocchio med Borås att göra?”
Det är ett uttalande som enbart vittnar om en total okunskap om vad offentlig konst handlar om. Varenda stad har statyer eller andra typer av offentlig konst som inte har någonting med orten i fråga att göra. För att ta några exempel:
Vad har Poseidon med Göteborg att göra?
Vad har Europa och Tjuren med Halmstad att göra?
Vad har den där gigantiska fallosen i glas vid Sergels Torg med Stockholm att göra?
Och framför allt: Vad har Eiffeltornet med Paris att göra?

Den sistnämnda frågan är obegriplig för de flesta idag, eftersom Eiffeltornet sedan länge är den självklara symbolen för Paris. När tornet byggdes 1889 var det dock totalt annorlunda. Tidningarna var fulla av upprörda insändare över detta förfärliga torn av järnbalkar som hade förstört deras älskade Paris. Om hundra år (eller förmodligen tidigare än så) kommer säkert Pinocchiostatyn att vara den självklara symbolen för Borås. När Milles Poseidon vid Götaplatsen i Göteborg avtäcktes 1931 så skapade även den en livlig debatt. För det första ansågs det osmakligt och obscent med en 7 meter hög naken man vid avslutningen av stadens paradgata Kungsportsavenyn. Dessutom dök naturligtvis den klassiska frågan om vad den grekiske guden Poseidon hade med Göteborg att göra. Idag är Poseidon en lika självklar symbol för Göteborg som Eiffeltornet är för Paris.

En sak som jag har svårt att förstå är den absurda upprördhet hos vissa personer, som nästan bara visar sig när det handlar om offentlig konst. Det verkar vara en intressant psykologisk mekanism som träder i kraft, som har att göra med att vissa personer inte klarar av att någon tränger sig in i det offentliga utrymmet och placerar ett konstverk där. Jag tycker personligen att det är bra att inte alla offentliga utsmyckningar och statyer har en tydlig anknytning till orten där de placeras, för om så vore fallet skulle vi enbart ha haft statyer av den kung som grundat staden, lokala celebriteter och dylikt. Vi skulle garanterat inte ha haft en staty av Poseidon i Göteborg!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Traumatiska gitarrminnen

Ofta får man höra i debatten hur viktig Kommunala Musikskolan är och det är säkert sant.
Min egen erfarenhet av denna institution är däremot nattsvart. På den tiden var det så att man måste tuta i en blockflöjt i en termin, innan man fick spela något annat instrument. Jag tror att de på de flesta orter har kvar samma blockflöjtstvång, men hoppas att jag har fel. Blockflöjt är nämligen ett av de svåraste instrument som finns att spela när man är åtta år. Detta beror på att spelandet innehåller alltför många moment. Man ska hålla alla fingrarna rätt, samtidigt som man ska blåsa på rätt sätt, hålla flöjten i rätt vinkel mot munnen och hålla ordning på läpparna, tungan och andningen. Alla som någon gång har sett en skolavslutning med det obligatoriska tutandet av några nervösa blockflöjtselever vet att det låter för djävligt. Det är faktiskt mycket lättare för en åttaåring att få en gitarr eller ett piano att låta uthärdligt än en blockflöjt.

Varför har då blockflöjten blivit det obligatoriska förstainstrumentet? Den enda förklaring som jag kan tänka mig är att det är det billigaste riktiga instrumentet. Man kan få en blockflöjt för en femtiolapp, så därför vågar de flesta föräldrar köpa en dylik till sina barn. 75% av alla barn som spelar blockflöjt tröttnar snabbt och går aldrig vidare och då kan föräldrarna stå ut med att ha köpt en hyllvärmare för några tior. Det faktum att de flesta barn tröttnar beror säkert huvudsakligen just på att det låter för djävligt och ingen vill spela ett instrument som låter för djävligt. Det är inget fel på blockflöjten som instrument. En skicklig flöjtist kan få fram de mest ljuvliga toner ur en sådan, men 90% av alla åttaåringar kan bara få fram ett läte som skär genom märg och ben och får alla hundar i kvarteret att yla. Dessutom är det svårt att tänka sig ett instrument som är mindre coolt än en blockflöjt. Om man frågar hundra barn vilket instrument de helst skulle vilja kunna spela, så skulle säkert sjuttio svara ”gitarr” och resten skulle svara ”synt”. Någon enstaka kanske helst skulle vilja lira trummor eller saxofon, men ingen skulle säga ”blockflöjt”.

Ett par år efter blockflöjten skulle jag lära mig spela gitarr och det är nu det blir riktigt traumatiskt. Blockflöjten var tråkig och lät för djävligt, men blockflöjtsfröken var en snäll liten tant. Gitarrläraren däremot var snarast som Ernst-Hugos karaktär i ”Riket”. Jag skulle lära mig ”klassisk gitarr”. Helst ville jag ju spela elgitarr, men några sådana kurser fanns inte. Åtminstone inte i Lerum 1977. Vi var tre killar på 11-12 år som utsattes för en gammal dansk gubbe, som säkert visste allt om hur man spelar gitarr, men garanterat inte visste någonting om hur barn fungerar. Han var säkert inte medvetet elak, men han var så opsykologisk och opedagogisk som man kan vara. Vi fick bara höra hela tiden att vi övade för lite och att vi var den sämsta grupp han haft. Hur roligt blir det då att gå till gitarrkursen? Det som jag minns av lektionerna är att vi hela tiden fick sitta och spela skalor, vilket var mördande tråkigt. Jag slutade efter en termin och rörde sedan inte en gitarr på sju år. Den gamle dansken hade lyckats ta död på min lust att spela gitarr. Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av gitarren, men nu hade han förvandlat gitarren till något som jag förknippade med enbart lidande.

Så småningom tog jag dock upp gitarren och lärde mig spela på egen hand, utan att bry mig om vad som var rätt fingersättning. Jag har träffat en del ortodoxa gitarrister som rynkar pannan när de ser att jag har ”fel” fingersättning på t.ex. A moll. Ännu mer chockade brukar de bli när de märker att jag har tunna elgitarrsträngar på min akustiska gitarr. Kanske min viktigaste lärdom av de traumatiska gitarrlektionerna var att musik ska handla om lust och glädje och det spelar mindre roll om man håller fingrarna rätt. Det är ju trots allt de gitarrister som ”gjort fel” som har fört gitarrspelandet framåt.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Ordbruk och bokstavsskötsel

Det är snart tio år sedan det hela började. Mer eller mindre av en slump hittade jag en liten annons i Göteborgs-Posten om en skrivarklubb som sökte nya medlemmar. Jag anmälde mitt intresse och fann en löst sammansatt grupp av 4-5 personer i åldrarna 40-60 år. Jag var själv lite över 30, så jag tycket väl först att de var lite åldersstigna, men det var jättekul att skriva i grupp. Efter ett tag började jag dock känna en viss irritation över att vi inte kom någonstans och att de saknades struktur.

För att en klubb ska fungera så krävs det att någon håller i trådarna. Annars faller gruppen snart sönder, vilket skulle bevisas. Efter två möten då ingen mer än jag dök upp sammankallade jag ett krismöte, där jag föreslog att vi skulle välja en ordförande samt söka efter nya medlemmar. Naturligtvis valde de mig till ordförande. Jag föreslog även att klubben borde ha ett namn, för det är en viktig grundsten i en klubb. Utan ett namn blir det aldrig någon struktur. Ingen hade något namnförslag, så jag föreslog ”Ordbrukarna”, vilket klubbades igenom.
Efter två affischkampanjer hade vi fått ihop en kärntrupp, som skulle komma att utgöra kärnan i Ordbrukarna i flera år. Samtidigt hade medlemmarna i den ursprungliga gruppen fallit ifrån, så bara jag var kvar. De klarade tydligen inte av att bli organiserade.

Vi träffas en kväll varannan vecka, gör skrivövningar och diskuterar allt från religion och politik till sex och musik. Varje höst släpper vi en antologi, med bidrag från medlemmarna samt en del inbjudna utomstående skribenter och poeter. I samband med att antologin kommer ut arrangerar vi varje höst ett releaseparty, med uppläsningar, poesi och musik.

Vi tar gärna emot nya medlemmar, ifall någon som läser detta skulle bli sugen. Alla skrivsugna över 18 år, boendes i Göteborg med omnejd, är välkomna att höra av sig till mig.
Titta gärna på vår hemsida!


© Per Arne Edvardsson, 2008

Tankesmedjan Intresseklubben

Det svenska språket berikas ständigt med nya ord. Ett ord som just nu sprider sig över landet i en lika hög fart som Digerdöden spred sig på 1300-talet är ordet ”tankesmedja”. Det är nog högst två år sedan som jag första gången hörde ordet. Jag kan fortfarande inte säga med säkerhet vad en tankesmedja egentligen är för något. Det är inget företag, ingen förening, ingen sekt. Det närmaste begrepp som kanske fungerar är ”intresseklubb”. I min ungdom brukade vi alltid säga, när någon sa något totalt ointressant: ”Intresseklubben antecknar!” eller ”Det skriver vi upp i Intresseboken!”. Nåja; en tankesmedja är något slag intresseklubb där ett antal personer (oftast av manligt kön) som känner sig lite viktigare och finare än andra, träffas och bestämmer vad de tycker i olika frågor och sedan ägnar de sig åt lobbying, vilket är ett annat fint ord som betyder ”lura politiker att fatta beslut som vi vill att de ska fatta”.

Allt det där är tämligen obegripligt för mig. Nästan lika obegripligt som de där ordenssällskapen Odd Fellow, Frimurarna och Rotary. De där som har dödskallar i källaren, har hemliga initiationsriter och ännu hemligare handslag. Det var ju sådant som man höll på med när man var 11 år. Jag och några kompisar hade en hemlig klubb som hette PMF. Ursprungligen stod förkortningen för Proffsmördarnas förening, men snart försvann den betydelsen och PMF blev ett slags varumärke som kunde stå för vad som helst. När man är 11 år är det helt normalt att ha en hemlig klubb, med hemliga lösenord och hemliga hälsningsritualer. När man däremot är 50-60 år och håller på med sånt, då vill jag bara skrika:
”Bli vuxen, för farao!!!”

Detta gäller såväl tankesmedjor som ordenssällskap. Någon annan gång kanske jag ska berätta vad jag anser om människor som är med i olika religiösa samfund och sekter, men då kanske man riskerar att få en dödsdom av någon religiös ledare. Eller så blir man nekad inresetillstånd i USA, vad man nu ska dit och göra. FRA har väl redan arkiverat mina suspekta bloggar och eftersom jag är en gammal vapenvägrare så lär jag stå i något SÄPO-register också.
Men, nu kom jag visst från ämnet. Det var ju tankesmedjor jag funderade över. Den som kan ge mig en lättförståelig förklaring av vad en tankesmedja är för något vinner ett signerat exemplar av min senaste CD.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Att titta på radio - rapport från Bokmässan

Idag besökte jag den årliga Bok och Biblioteksmässan. Det har jag gjort varje år sedan början av 90-talet. De senaste åren har jag haft som tradition att titta på mitt favoritradioprogram Spanarna, som varje år sänder direkt från Bokmässan. Visst är det originellt att titta på ett radioprogram? Det gör man inte var dag precis.

Den som vill höra vad de pratade om idag kan lyssna här:http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=516

En av de roligaste sakerna med Bokmässan är att spana efter kändisar. Här följer en lista över de kändisar jag såg idag, i bokstavsordning:
Majgull Axelsson,
Fredrik Belfrage,
Thomas Di Leva (iförd blå klänning med guldbroderier på),
Göran Everdahl (Spanarna),
Täppas Fogelberg,
Jessica Gedin (Spanarna),
Jonas Hallberg (Spanarna, se foto),
Dick Harrison (historiker),
Åsa Larsson (deckarförfattare),
David Lega (f.d. handikappidrottare),
Mark Levengood,
Lars Ohly (partiledare, V),
Nyamko Sabuni (integrationsminister),
Ingvar Storm (programledare, Spanarna),
Mia Törnblom (föreläsare),
Hanna Zetterberg (Ronja Rövardotter, f.d. riksdagsledamot, numera författare),
Lasse Åberg.

Säkert har jag glömt någon, för det kryllar av kända ansikten där. Nu är det ju säkrast att tillägga, för att inte riskera min kulturella image, att jag inte enbart går på Bokmässan för att spana efter kändisar. Naturligtvis går jag främst dit för att plöja igenom det gigantiska utbudet av böcker och intressanta författare som berättar om olika ting. Jag lyckades hålla mig i skinnet och handlade endast för 120 kr. Det blev en historisk bok av Peter Englund och en pophistorisk dito av Hans Sidén.

Jag hade på mig min stegräknare och det visade sig att jag sammanlagt gick ca 7000 steg. Fast då var promenaden dit och hem inräknad. Jag bor ca. 1000 steg från Svenska Mässan, för den som är intresserad.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Möwenpick diskar

På allmän begäran ska jag berätta lite mer om Möwenpicks syndrom.
För en Möwenpickare finns inget värre än att diska, så alla med Möwenpicks syndrom äger naturligtvis en diskmaskin. Vad är det då som är så hemskt med att diska för hand?
Jo: för det första är det tråkigt, för det andra är det meningslöst eftersom man ändå måste göra om det igen nästa dag. Det är tråkigt att städa också, men om man gör en storstädning så håller det ju sig i en vecka eller två innan man behöver städa på nytt. Disken är däremot en evighetssysselsättning som det inte finns något slut på. Därför är diskmaskinen oumbärlig. Dessutom ska vi inte sticka under stolen med att vi Möwenpickare har lite anlag för bacillskräck. Handdiskat porslin, glas och bestick må se rena ut, men de fullkomligt kryllar av bacillusker. Ytterligare ett argument för att man bara måste ha en diskmaskin.

Härom dagen tog maskindiskmedlet slut och jag begav mig till min lokala ICA-butik för att köpa nytt. Till min stora chock var ”Skona” i pulverform slut. De hade det endast i form av tabletter. Om man lägger en sådan tablett i min lilla bänkdiskmaskin så blir det en överdos av diskmedel, så man måste i så fall dela på alla tabletter, vilket är såväl besvärligt som jobbigt. De är stenhårda, så man får såga itu dem med ett lämpligt verktyg. Det handlar alltså om ett projekt som på den gamla tiden då vi inte var så politiskt korrekta brukade benämnas ”Ett negerjobb”. Naturligtvis hade de ”Finish” i pulverform, men det vägrar jag köpa eftersom det är dubbelt så dyrt som ”Skona”och inte ett dugg bättre.

Sålunda stod jag därhemma med en stor disk och inget maskindiskmedel. En vanlig människa hade nog i det läget valt att diska för hand, men det gör man ju inte om man har Möwenpicks syndrom. Vi Möwenpickare är duktiga på kreativa lösningar, så jag gjorde som jag gjort tidigare i samma läge; jag hällde tvättmedel i facket avsett för maskindiskmedel. Diskresultatet blir precis lika bra som med maskindiskmedel, minus en liten bieffekt. Disken doftar nämligen parfym när man använt tvättmedel, men den doften sköljer man bort genom att köra en extra sköljning med vatten i maskinen. Där fick ni alltså ett litet husmorstips på köpet!


© Per Arne Edvardsson, 2008

Mer om Möwenpicks syndrom

Mycket talar för att Möwenpicks syndrom kan vara ärftligt. Min morfar var ett värre fall än jag. Ett av hans stora intressen var vädret. Han hade almanackor från 30-talet och framåt, i vilka han hade antecknat varje dag vilket väder det var. Om vädret sommaren 1961 kom på tal, så glömde han genast sin Ischias och sprang uppför trappan och hämtade almanackan från det året.
Ett annat Möwenpickdrag han hade var att om han hörde någon melodi han gillade, på radio eller TV, så flög han upp ur fåtöljen för att kolla på sin gamla tramporgel vilken tonart det var.
”- Det var C-moll, som jag trodde!” utbrast han sedan triumferande och antecknade vilken tonart det var. Jag har ärvt ett gammalt nothäfte där han i marginalen bl.a. har skrivit: ”Havsörnsvalsen E-dur” .Lite av det där har jag ärvt. Det händer då och då att jag hämtar gitarren, när jag hör någon bra låt på TV. Jag brukar dock aldrig anteckna:
”Hotel California B-moll”.
Annars är just musikaliteten ett positivt Möwenpickdrag som jag troligen har ärvt från honom. Min morfar spelade alla instrument som fanns till hands. I hans fall var det fiol, mandolin och orgel. Själv håller jag mig till gitarr, elbas, munspel och diverse klaviaturinstrument.

Möwenpickare har ju, som jag nämnde tidigare, såväl ett behov av ensamhet som ett socialt behov. Jag är definitivt mer social än min morfar. Han bosatte sig långt inne i skogen, för att slippa se så mycket folk, men ändå gillade han att prata med människor. Själv trivs jag med att bo centralt i Göteborg, men Möwenpickare som jag är så umgås jag inte med mina grannar. Min närmaste granne ser ut att vara i ungefär min ålder och han delar dessutom mitt stora intresse för musik. Detta vet jag genom att jag ofta ser vadderade kuvert, innehållande CD-skivor, som sitter i hans brevlådespringa när brevbäraren varit på besök. Jag googlade på hans namn och det visade sig att han är trummis i ett artrockband. Vi skulle säkert kunna bli jättegoda vänner, men en Möwenpickare skulle aldrig komma på tanken att ringa på en grannes dörr, såvida det inte är eldsvåda i huset. Han bodde här redan när jag flyttade in, så vi har bott tre meter från varandra i drygt åtta år, utan att säga mer än ”Hej” till varandra. Han kanske också lider av Möwenpicks syndrom?

© Per Arne Edvardsson, 2008

Intelligent liv i rymden?

Jag såg idag en intressant dokumentär om forskare som letar efter liv i universum, utöver det eventuella liv som finns på vår planet alltså. Några forskare letar efter planeter runt andra solar, som eventuellt ligger på rätt avstånd till sin sol för att vara beboeliga, medan andra lyssnar efter radiosignaler från fjärran civilisationer. Med tanke på hur stort Universum är och hur många stjärnor det finns så är det naturligtvis osannolikt att vår planet skulle vara den enda där det förekommer någon form av liv.

En fråga som dock länge har förbryllat mig är:
Varför utgår vi alltid från att eventuella intelligenta varelser på andra planeter har kommit längre än oss i sin teknologi? Vad säger att invånarna på Planet X skulle kunna kontakta oss, när vi inte kan kontakta dem, så vitt vi vet? Om vi leker med tanken att det finns varelser som är ungefär lika intelligenta som vi och dessutom har någon form av händer eller tentakler som möjliggör det rena tillverkandet av teknisk apparatur, så är det ändå inte säkert att de har kommit såpass långt i sin tekniska utveckling att de har lyckats tillverka en radiosändare eller radiomottagare. Kanske de lever på samma tekniska nivå som vi i Europa på 1600-1700-talen. Då hade vi en fullt utbyggd samhällsstruktur, med fungerande administration och komplicerade städer där hundratusentals människor levde och verkade. Vi kunde trycka böcker sedan länge, vi skrev romaner, komponerade symfonier, målade konstverk som beundras än idag och var fantastiskt skickliga på att konstruera olika vapen för att effektivt döda våra fiender. Däremot hade vi långt kvar tills vi lärde oss att använda naturkraften elektricitet till något annat än spektakulära uppvisningar och reumatismbehandlingar, och att konstruera en radiosändare fanns inte ens i människans föreställningsvärld.

Vi glömmer lätt att vår moderna teknologi inte har fötts ur vår intelligens, utan ur flera seklers uppfinningar, där en upptäckt har lett till en annan. Utan 40-talsuppfinningen transistorn eller 60-talsuppfinningen den integrerade kretsen hade en dator fortfarande krävt ett helt rum för att få plats. Dessa uppfinningar hade i sin tur aldrig kommit till om det inte hade varit för uppfinningar som tidigare gjorts av genier som Edison, Marconi, Bell m.fl. Vi kan fortsätta ända tillbaka till 1500-talets Leonardo da Vinci. På den främmande Planet X, där de är exakt lika intelligenta som vi, kanske det aldrig fanns någon Leonardo som kunde sätta den tekniska bollen i rullning. Kanske de inte heller är intresserade av att ta kontakt med oss och andra eventuella intelligenta varelser i rymden. De kanske har det bra på sin planet och inte vill veta vad som försiggår på andra håll i Universum.

Jag känner att jag får återkomma till detta fascinerande ämne, inom en snar framtid.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Lagliga droger och deras cyniska langare

Jag har precis tittat på reprisen av Uppdrag granskning i SVT, som handlade om ännu inte narkotikaklassade preparat som säljs helt lagligt på nätet, trots att de har samma effekt och är minst lika farliga som kokain, LSD o.s.v. Det var ett mycket bra program, där man fick träffa två unga män som mirakulöst överlevt överdoser av dessa preparat. Den ene hade inga synliga fysiska men, medan den andre hade mycket svåra skador på fötterna och ena handen och bl.a. hade mist ett par tår. Båda hade dock mer eller mindre fått sina liv slagna i spillror, vilket kanske i ännu högre grad gällde deras anhöriga.

Sedan lyckades reportern, efter idogt forskande, spåra den ene av de två unga bröder som står bakom sajten där dessa preparat säljs. Hans uppfattning var ungefär:
”Taskigt för dem, men det är sånt som händer och så länge vi tjänar pengar på idioterna så är det okej” (Obs: Inget direktcitat, utan min personliga sammanfattning av det han sa). Han tillade naturligtvis att han själv aldrig skulle testa de livsfarliga preparat han säljer. Så är det ju alltid med de stora knarkhandlarna. Inga stora knarkhandlare använder droger själva, till skillnad från smålangarna som tvingas sälja knark för att ha råd att köpa knark till sig själva.

En fråga som aldrig ställdes i programmet är:
Varför stoppar unga människor i sig okända preparat, som de inte vet något mer om än vad de kan läsa på den sajt som säljer dem?
När jag gick i skolan på 70-80-talen proppades vi så fulla med antidrogpropaganda att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ta ett okänt piller. Jag brukar säga, på fullt allvar, att om någon satte en pistol mot mitt huvud, ställde två fat framför mig och sa att jag antingen måste äta det här pillret eller den här bajskorven, så skulle jag välja det sistnämnda. Om man äter en bajskorv så spyr man och mår dåligt en stund, men om man äter ett okänt piller vet man aldrig vad som kommer att hända. Det kan bli en rolig tripp, men det kan också sluta med att man blir som Pink Floyd-grundaren Syd Barrett, som levde som en eremit de sista trettiofem åren av sitt liv, efter att ha tagit ett piller för mycket. För att inte tala om alla som ligger på kyrkogården p.g.a. okända piller. Dagens droger är dessutom ofta mycket farligare än på det glada 60-talet. Förr dog narkomaner av att de råkade ta en överdos, som berodde på att de råkade ta lite för mycket heroin. Idag kan vanliga ungdomar dö av ett enda piller, den allra första gången de testar narkotika.

När jag talar med personer som är lite yngre än jag, så slås jag av hur mycket lättare många av dem tar på droger. Jag känner t.ex. personer som brukar köpa lustgaspatroner som de sniffar och jag har blivit erbjuden att testa. Lustgaspatroner är inte narkotikaklassade, men för mig är det definitivt åtminstone lika riskabelt som att röka cannabis.
Nej, jag håller mig till lagliga droger, såsom tein, kakao och alkohol (i måttliga mängder).
De drogliberala hävdar alltid att fler dör av alkohol än av narkotika, men det beror ju enbart på att det är så många fler som dricker alkohol än som knarkar. Om alla som dricker en flaska vin till söndagsmiddagen istället skulle ta några kapslar ”Bromo Dragonfly” så skulle snart statistiken se annorlunda ut.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Sverige - ett sagoland?

Monarkins vara eller inte vara diskuteras då och då, men ingen tror på allvar att monarkin kommer att avskaffas i Sverige inom vår livstid. Monarkin har ett högre stöd i Sverige än i de flesta andra länder som har detta styrelseskick. Jag känner inte till de exakta aktuella opinionssiffrorna, men det brukar ligga någonstans i intervallet 70-80% av svenska folket som är för monarkin.

Jag är för monarki. Låt mig först bara klargöra att jag naturligtvis tycker att det är fel att ärva makt och att en viss familj ska anses finare än andra och inte få duas, när man t.o.m. får säga ”Du” till statsministern. Hur kan jag då vara för monarki? Jo; de som vill avskaffa monarkin har oftast inte förstått vad den svenska monarkin går ut på. Den svenska Konungen har titeln Statschef, men det är också en rent formell titel. Fram t.o.m. 1 januari 1975 hade fortfarande Kungen en viss formell makt (som dock ingen svensk kung sedan Oscar II hade använt sig av). Kungen hade fram till nämnda datum t.ex. rätt att avsätta regeringen, upplösa parlamentet och proklamera undantagstillstånd.

Jag tittar just nu på Riksmötets öppnande och denna sändning föregicks av en reprisering av det som då hette ”Riksdagens högtidliga öppnande”, av årgång 1974. Kung Carl XVI Gustaf fick då för första och sista gången hålla trontal och öppna Riksdagen enligt det gamla ceremonielet. Det var fascinerande att titta på, i ett historiskt perspektiv. Det var en högtidlig och pampig, men fruktansvärt stel historia. Man kunde också konstatera att samtliga statsråd var män och deras fruar satt på en speciell läktare. Nu ska det tilläggas att det tidigare faktiskt hade förekommit enstaka ministrar av kvinnligt kön i Sverige. På rak arm kan jag nämna två namn: Ulla Lindström och Alva Myrdal. 1974 förekom det dock inte en enda minister som var född utan penis. Samtliga herrar såg ut att vara över 60 år, men då bör man veta att folk i allmänhet såg äldre ut på den tiden än idag. Speciellt personer i officiell ställning. Kungens inträde i salen föregicks av Karl XI:s drabanter, som marscherade in med dragna sablar vilande mot axeln. Den unge kungen såg påtagligt nervös ut, där han bugade mot de församlade samt mot syrran Prinsessan Christina.

Väldigt mycket har förändrats sedan 1974. Inte minst den svenska monarkin. Idag är det mesta av den där högtidliga stelheten sedan länge avskaffat. Det är en självklarhet idag att Kungen, Drottningen och deras idag vuxna barn släpper in TV och låter sig intervjuas. Något som var otänkbart på den gamle kungens tid. Visst finns det en hel del gamla TV-reportage om Gustav VI Adolf, men då skildras Kungen ytterst vördnadsfullt och tilltalas med ”Ers Majestät” och någon riktig intervju med den gamle kungen existerar mig veterligen inte. Man intervjuade inte Kungen. Det var otänkbart.

När Carl XVI Gustaf blev kung 1973 hade monarkin låga opinionssiffror i Sverige. I landet rådde en påtaglig vänstervåg och allt gammalt skulle bort. Carl Gustaf hade dessutom under tiden som Kronprins varit betraktad som en ansvarslös playboy. Han sågs ständigt med olika fotomodeller och skönhetsmisser vid sin sida och han stakade sig när han tvingades hålla tal. På den tiden var dyslexi ett okänt fenomen för de flesta, så Kronprinsens språkliga grodor tolkades som bristande intelligens. Ett bevis för att Kungen är allt annat än korkad är just att monarkin idag har ett starkare folkligt stöd än någonsin, till skillnad från i t.ex. Storbritannien. Kungen har på ett skickligt sätt moderniserat monarkin och anpassat den till den moderna tiden, utan att helt avskaffa det högtidliga och ceremoniella som tilltalar den stora massan.

Mitt försvar för monarkin ligger i att vi behöver dessa ceremonier, tiaror, medaljer, glitter och uråldriga ritualer. Jag ser kungafamiljen som en statligt avlönad teatergrupp, vars uppgift är att spela sig själva. Vi behöver dessa sagogestalter i vår grå trista vardag. Vad vore Nobelfestligheterna utan kungafamiljen? En dödtrist och seg historia, som ingen skulle orka titta på. Mitt argument för monarkin är sålunda att Kungen och hans familj behövs för att förgylla den trista verkligheten. Tage Danielsson skrev i sin bok Sagor för barn över 18 år:
”Till Farbror Kungen, som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland”
Jag håller med Tage.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Klubbkänsla?

Ikväll tittade jag på den första matchen i den oändligt långa Elitserien i ishockey. Det var HV71 som mötte Frölunda. Som göteborgare borde naturligtvis Frölunda vara laget i mitt hjärta, men nu är det så att jag råkar heja på Brynäs. Detta trots att jag hittills aldrig satt min fot i Gävle. Det är dock ett välkänt faktum att man som ishockey- eller fotbollsfantast tar ett speciellt lag till sitt hjärta någon gång i 7-10 årsåldern och det laget är ens lag resten av livet. Man kan vara förälskad i tjugo olika personer i sitt liv, man kan flera gånger byta politisk uppfattning och rösta på olika partier, man kan byta nationalitet och medborgarskap, man kan byta religion och man kan t.o.m. byta kön, men det lag som man håller på när man är 10 år håller man fortfarande på när man är 90. Det bara är så. Säkert finns det någon enstaka person som har bytt lag, men jag har aldrig träffat någon. I så fall handlar det om personer med ett måttligt idrottsintresse.

Egentligen hade jag inte alls tänkt att berätta om mitt förhållande till Brynäs, för det sparar jag till ett annat tillfälle. Jag känner dock att jag är skyldig eventuella läsare att förklara varför Brynäs är Nr 1 för mig och Frölunda bara är Nr 2. (Jodå, alla riktiga ishockeyfantaster har ett andralag också, men det kan vi också återkomma till vid ett annat tillfälle).
Jag blev ishockeyfantast redan vid tre års ålder (om man ska tro min mor). Ishockey-VM gick i Stockholm 1969 och jag satt klistrad vid rutan på den lilla murriga svartvita TV:n. Jag begrep väl inte så mycket av spelet, men blev fängslad ändå. De första åren som ishockeyfantast förstod jag inte att det fanns något som hette ”klubblag”. Jag hade ju bara sett på VM, så jag trodde att Sverige hade ett lag, Sovjet ett, Finland ett o.s.v. När jag var 6-7 år gick det upp för mig att det kryllade av klubblag, men halva Tre Kronor bestod då, i början av 70-talet, av spelare från ett lag som hette Brynäs. De var inte bara Sveriges bästa lag, utan hade även den snyggaste tröjan av alla lag, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande förresten.

Men det som jag hade tänkt skriva om är något som var självklart förr, men nu mest är något som hör hemma på museum. Jag talar om begreppet ”klubbkänsla”. Förr var spelarna själva fans till den klubb de representerade och för de flesta var det helt otänkbart att byta klubb. Ikväll fick jag se gamle Brynäsmålvakten och SM-guldhjälten från 1999 Johan ”Honken” Holmqvist spela för Frölunda. Det kändes väldigt konstigt. På fotot här ovan ser ni Brynäs gamle legendariske förstemålvakt (under större delen av deras storhetstid) William Löfqvist. Jag vågar påstå att han hellre skulle ha begått harakiri än att skriva på för något annat lag än Brynäs. Det var lika otänkbart som om Mona Sahlin plötsligt skulle gå över till Moderaterna. Vid de sällsynta fall förr då någon spelare bytte klubb så blev det stora rubriker i tidningarna. Så sällsynt var det.
När Frölunda i mitten av 60-talet värvade ”Sura-Pelle” Petterson och Lasse Lundwall från Södertälje skrevs det långa insändare i tidningarna om hur omoraliskt Frölunda agerat som ”köpt” de två landslagsstjärnorna. På den tiden rådde det redan då orealistiska amatöridealet. Övergångssummor var förbjudet, så istället ”köpte” man spelare genom att erbjuda dem skenanställningar hos lokala företag. När Leksand på 60-talet värvade landslagsstjärnan Nisse Nilsson, så anställdes han som ”produktutvecklare” hos Jofa, men gjorde troligen inte så mycket mer arbete för det företaget än att ställa upp i reklambroschyrer och sätta sitt smeknamn ”Dubbel-Nisse” på diverse Jofa-prylar. Vad lockades då Sura-Pelle och Lundwall med? Jo, de fick varsin bensinmack…! Eller som det heter på göteborgska ”tapp”. Påfallande många ishockeystjärnor på 60-70-talen var bensinstationsföreståndare. Man kan ana att det var ett sätt för bensinbolagen att ägna sig åt inofficiell sponsring. En göteborgare som höll på Frölunda åkte naturligtvis hellre till Sura-Pelles Mobil-tapp än till någon Shell eller Texaco i närheten.

Men, nu kom jag från ämnet lite. Jag skulle ju prata om klubbkänsla. Vi får nog acceptera att det idag är plånboken som styr vilket lag som man spelar för. Man ger sitt blod och sin svett för den som betalar bäst. Jag säger aldrig att det var bättre förr, men visst känns det lite sorgligt att klubbkänsla är något som idag endast finns hos fansen.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Möwenpicks syndrom

Numera är det ju inne att lida av något syndrom och helst ska man ju ha en bokstavsdiagnos. Jag har känt mig udda och avvikande i hela mitt liv och brukar säga att det enda sätt som jag inte är avvikande på är att jag tänder på kvinnor. Annars har jag haft svårt att förstå mig på världen och mänskligheten, även om jag förstår mer för varje år som går. Jag har läst en massa om ADHD, Damp och Aspergers syndrom och har även arbetat med barn som haft dessa diagnoser. Jag har aldrig trott mig lida av någon av de två förstnämnda tillstånden, för jag har aldrig haft koncentrationssvårigheter eller svårigheter att sitta still och uppfyller inte heller speciellt många av de övriga kriterierna. Däremot misstänkte jag länge att jag hade Aspergers syndrom, i en lindrig form. Jag kände igen mig i flera av de typiska symptomen, som t.ex. det där att ha specialintressen och känna en stark drift att lära mig allt om ett visst ämne. Dessutom kände jag under de trettio första åren av mitt liv att jag inte riktigt var närvarande, utan betraktade världen som genom en glasruta. Sålunda gjorde jag ett test på nätet för att se om jag kunde ha Aspergers syndrom, men till min förvåning var jag inte ens nära. Därför bestämde jag mig för att uppfinna ett eget syndrom. Jag brukar säga att jag lider av ”Möwenpicks syndrom”. Vad ska man då uppfylla för kriterier för att få denna diagnos?

Typiskt för en Möwenpickare är att vi är extremt noga och pedantiska med vissa saker, men lika slarviga med andra saker. Jag har katalogiserat min videosamling och har en ambitiös katalog där man kan söka på regissör, huvudrollsinnehavare etc. Böckerna i min bokhylla står pedantiskt placerade, efter ämne och författare och mina CD-skivor står i bokstavsordning, vilket även gäller mina kryddburkar i köket. Att ha kryddorna i bokstavsordning är ett typiskt Möwenpickdrag. Samtidigt är jag hopplöst dålig på att städa. Eller rättare sagt: när jag väl städar blir det pedantiskt gjort, men jag städar alltför sällan.

Ett annat Möwenpickdrag är att jag är sjukligt punktlig. Jag har räknat ut att det tar exakt femton minuter för mig att göra mig iordning och gå till busshållplatsen. När jag ska iväg någonstans så tittar jag sålunda på tidtabellen, drar ifrån femton minuter plus två minuters säkerhetsmarginal. Då vet jag att om jag kommer försent så beror det på Göteborgs kollektivtrafik och inte på mig själv. Om jag ska träffa någon vid ett speciellt klockslag så ser jag alltid till att vara på den överenskomna mötesplatsen senast fem minuter innan. Där har jag blivit lite mer sund på senare år, för tidigare anlände jag alltid 10-15 minuter innan överenskommet klockslag och fick därför alltid stå och vänta i 20-25 minuter, eftersom de flesta snarare anländer 5-10 minuter efter överenskommet klockslag.

Ytterligare ett typiskt Möwenpickdrag är att man har ett mycket stort behov av självvald ensamhet, samtidigt som man har ett socialt behov. Man är alltså inte folkskygg jämt, utan bara ibland. Det har inget med social fobi att göra, utan handlar om att man behöver ensamheten för att tänka, fundera och reflektera. Detta kan leda till komplikationer i relationer, eftersom vissa har svårt att förstå att man behöver vara för sig själv ibland.

Det var bara några av alla symptom på Möwenpicks syndrom, men jag återkommer med mer information i ämnet senare.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Sigge Fürst - en artist värd att minnas

Vissa artister har ett evigt liv, andra glimtar till under en kort tid, och några har en lång framgångsrik karriär, för att sedan snabbt falla i glömska. Jag tänkte berätta lite om en sådan.

Sigge Fürst (1905-84) hade en längre och mer framgångsrik karriär än de flesta svenska artister under 1900-talet. Ändå är han idag på väg att glömmas bort. Det är nog få personer under 35 år som minns honom idag, men vi som växte upp på 70-talet minns honom fortfarande, eftersom han då fortfarande var ett mycket vanligt förekommande ansikte i filmer, TV-serier, samt som sångare och underhållare i olika nöjesprogram. Jag betonar ordet ansikte, eftersom hans utseende var mycket speciellt. Han liknade ingen annan. Jag minns också hans radioprogram Frukostklubben som sändes varje lördagsmorgon 1946-78 (med enstaka uppehåll), inte minst för att de då okända Galenskaparna gjorde sin TV-debut i det allra sista programmet av denna radioklassiker. Det faktum att det sista programmet även sändes i TV visar hur stor Sigge Fürst var. Han var även populär programledare i flera TV-produktioner, genom åren. I svensk TV:s barndom ledde han familjeprogrammet Sigges Cirkus, som lär ha varit otroligt populärt. Jag har sett något klipp från den serien och idag ter sig naturligtvis programmet fruktansvärt mossigt, men det är inte Sigges fel. Ytterst få TV-program från 50-talet är uthärdliga att titta på idag.

Få svenska skådespelare har medverkat i lika många filmer som Sigge Fürst. Enligt imdb.com medverkade han i 140 filmer (varav några TV-serier) under åren 1931-81. Enligt Svensk Filmdatabas (som jag litar mer på eftersom Svenska Filminstitutet står bakom) gjorde han sin filmdebut redan 1928 i stumfilmen Hans Kungl. Höghet shinglar (Regi: Ragnar Hyltén-Cavallius). Uppseendeväckande ofta spelade Sigge Fürst polis på film. Denna typecasting kan ha att göra med det faktum att han faktiskt arbetade som polis 1927-30, innan längtan till rampljuset tog över. Sigge Fürst spelade främst i komedier, men medverkade även i en del tyngre filmer där han visade sig även behärska dramatiska roller. Bl.a. hade han en roll i Bergmanfilmen Sommaren med Monica.

Förutom de redan nämnda karriärerna inom radio, TV och film så var Sigge Fürst en mycket omtyckt sångare och estradör. För en modern publik ter sig tyvärr såväl hans repertoar som hans stil på scenen oerhört daterade. Man ler lätt, av fel skäl, när man ser honom stå rätt upp och ner och sjunga klämmiga glada schlagers i marschtakt, med sin kraftfulla barytonstämma.
De flesta av låtarna på hans repertoar känns dessutom omöjliga idag. Viken sångare av idag skulle ens komma på tanken att släppa en singel med titeln Fyra skäggiga furirer ?

Men man får aldrig göra det misstaget att man hånar eller kritiserar en artist som levde och verkade i en helt annan tid. Smaken hos publiken förändras, i takt med att allt annat i vår värld förändras. Jag ska inte nämna några namn, men jag skulle kunna räkna upp flera artister som är hur coola och ”feta” som helst bland ungdomar just nu, men garanterat kommer att skrattas åt om tjugo år, på samma sätt som vi i min generation skrattar när vi tittar på gamla klipp med 80-talsartister som Trance Dance. Sigge Fürst ägde dock kvaliteter som de flesta av dagens mest heta artister inte ens kommer närheten av, så han förtjänar att inte glömmas bort!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Källor:
Imdb.com
Svensk Filmdatabas

Ungdomsmusik?

I mitt kök har jag ett gammalt tidningsklipp på väggen. Det är ett foto med Rolling Stones och bildtexten lyder: ”Rocken är seg som en gammal kaktus. Om tjugo år lirar man Rolling Stones på ålderdomshemmet”. Eftersom klippet är från 1982 så är vi ju där nu. Undrar just om det spelas Rolling Stones på dagens äldreboenden? Gubbarna i Rolling Stones har ju själva nått pensionsåldern nu, undantaget ynglingen Ron Wood som har ett par år kvar dit.

Rock ’n’ Roll har ju ända sedan musikgenrens genombrott i mitten av 50-talet ansetts som ungdomsmusik. Länge ansågs att knappast någon över 30 år och definitivt ingen över 40 kunde lira rock. Min musikaliske guru Paul McCartney fick i en intervju i mitten av 70-talet frågan: ”Can you rock in your thirties?” Idag skrattar vi ju åt frågan. Själv hade jag den stora glädjen att se Sir Paul rocka på Ullevi 2004, 62 år ung, och han är ju långt ifrån ensam i sin generation om att ha kvar förmågan. En annan personlig guru är Ray Davies, sångare och låtskrivare i The Kinks, som återfinns på fotot här intill. Honom har jag sett live två gånger under 2000-talet och han är i bättre form än någonsin. På sätt och vis är både Ray och Sir Paul bättre som scenartister nu än de var på 60-talet. Då stod de bara rätt upp och ner på scenen, men nu röjer de ordentligt.
Vissa tycks bli bättre ju äldre de blir.


Jag har tyvärr aldrig haft möjligheten att se Simon and Garfunkel live, men när jag tittar på DVD:n från deras senaste återförening 2004, så tycker jag att de är bättre där än de var vid sin klassiska återföreningskonsert i Central Park 1981. Deras röster är aningen skrovligare idag, men det uppvägs av deras kemi på scenen. Man kan se att det är spänt mellan dem under konserten från 1981, trots att de ler mot varandra och omfamnar varandra. 2004 har de definitivt begravt stridsyxan och kan t.o.m. skämta om att de har grälat i fyrtio år.

En aspekt av det här är ju att det blir allt svårare att revoltera mot föräldragenerationen genom sitt musikval. Själv har jag inga barn, men många i min ålder har barn som har hunnit bli tonåringar. Vi kunde chocka våra föräldrar genom att spela Kiss eller Sweet på högsta volym, men dagens ungdomar kan ju knappast chocka på det viset. Hur revolterar man mot en farsa som går klädd i läder och nitar, har axellångt hår och spelar Iron Maiden hela dagarna? Kanske genom att spela dansbandskivor på högsta volym? Möjligen kan Hiphop fungera, men de tidigaste Hiphoparna har hunnit fylla 40 år, så dagens tonåringar har det inte lätt.

När det gäller pensionärerna musiksmak, så trodde jag förr att man automatiskt började gilla dragspelsmusik när man fyllde 65, men så är det uppenbarligen inte längre. Den genren kommer snart att vara utrotad. Hur otroligt det än låter, så är ju faktiskt Elvis första fans över 70 år nu. I samma takt som de åldras försvinner Kalle Jularbos fans, genom naturlig avgång. Det känns lite sorgligt. I nästa blogg ska jag skriva om den gamla generationens stjärnor, som var hur stora som helst för bara en generation sedan, men nu håller på att falla i total glömska.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Internetspråk

En ful ovana bland alltför många som rör sig på nätet är den frekventa misshandel av det svenska språket som får en språkpolis som mig att drabbas av tarmvred. Observera att jag inte på något vis är ute efter er som lider av dyslexi, vilket är ett svårt handikapp som man naturligtvis inte rår för. Ni har min fulla sympati! Nej, jag riktar mig enbart till er som inte har något handikapp att skylla på när ni misshandlar det svenska språket.

För det första har vi den tilltagande oförmågan att bruka versaler (stor bokstav) i inledningen av meningar och när man skriver personnamn, namn på länder, städer o.s.v. Jag kan inte förstå hur detta fenomen har uppstått. Bruket av stor bokstav i ovan nämnda fall är ju bland det allra första man får lära sig i första klass i grundskolan. Är det möjligtvis så att det är så fruktansvärt jobbigt att trycka ner shift-tangenten i en tiondels sekund, eller är världen full av tangentbord där denna tangent har blivit uppäten av någon elak mördarsnigel...?

Nästa källa till irritation, för oss språkpoliser, är det speciella internetspråk som sprider sig värre än Digerdöden gjorde på 1300-talet.
Här följer en liten stavningskurs, eftersom vissa ord tycks vara väldigt svåra att stava rätt, för många som rör sig på det stora nätet:
"Oxå" stavas "också","Å" stavas "och","De e" stavas "det är","lr" stavas "eller","asså" stavas "alltså".

Det sista fenomen som jag känner mig tvingad att ta upp är de notoriska särskrivningarna, som bara tycks bli fler och värre. En av de unika egenskaperna hos det svenska språket är just att vi kan sätta ihop hur många ord som helst till ett sammansatt ord, vilket man inte kan göra på engelska (om man ska vara språkligt korrekt på det språket). Om man råkar ha den sällsynta perversionen att man tänder på enbenta skånska dvärgar med emaljöga så kan man alltså skriva att man är en "enbentaskånskadvärgarmedemaljögafetischist" och om man vet allt om fantommatade kondensatormikrofoner så kan man alltså kalla sig "fantommatadekondensatormikrofonersspecialist".

Jag sparar det stora ämnet anglicismer till en senare blogg, för det är ett ämne som kräver ett stort utrymme.