En gång är ingen gång - två gånger är "brukar"!

Jag har nu haft influensa i en hel vecka. Det skriver jag inte enbart för att få lite medömkan, utan även som utgångspunkt för lite statistiska funderingar. Dessa tankar har rört sig i min febriga hjärna, men det är först nu som jag är tillräckligt pigg för att orka skriva ner dem.

Utgångspunkten för funderingarna om statistik, som jag strax ska gå in på, är att denna influensa råkade sammanfalla med Filmfestivalen. Underligt nog samtalade jag med någon dagarna före Filmfestivalen och berättade att jag ofta har blivit sjuk just under nämnda evenemang. Kanske denna vetskap bidrog till att influensan slog sina klor i mig? Inte så att det skulle handla om en psykosomatisk sjuka, men självsuggestionens makt är stor.
När jag sedan tänkte efter riktigt noga så kunde jag endast erinra mig två tidigare tillfällen då jag varit ordentligt sjuk under Filmfestivalen. Jag har besökt Filmfestivalen vartenda år sedan 1993, så det handlar alltså om tre år av sjutton som jag har varit sjuk, vilket inte blir någon speciellt hög procent.

Vad vill jag då säga med detta resonemang?
Jo; att vi människor lätt minns de exceptionella undantagen bättre än de normala tillstånden och händelserna. En nära släkting till mig är känd för att ofta råka ut för olyckor när det är fredag den trettonde. I själva verket har han, mig veterligen, bara råkat ut för missöden på detta datum vid två tillfällen i hela sitt liv. Två gånger på sjuttiotvå år kan knappast räknas som en förbannelse.
Man har ju också hört historier om Moster Agda som alltid får punktering på cykeln när hon passerar bysten av Oscar II på torget i den lilla staden. När man forskar i det hela så kan man dock vara säker på att det inträffade en gång 1963 och en gång 1987, samt att Moster Agda har cyklat exakt samma sträcka två gånger per dag sedan 1959. Då handlar det alltså om två punkteringar på femtio år, som av en ren slump inträffade på samma plats.
Kanske vi också minns klasskompisen Nisse som alltid spydde på skolavslutningen, trots att det hände två gånger av arton möjliga skolavslutningar (sommar respektive vinter).
Det går att komma med otaliga ytterligare exempel, men jag antar att ni har förstått min poäng vid det här laget:
En gång är ingen gång – två gånger är ”brukar”.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Gillar du gamla fina filmmusikaler?

I så fall kan du läsa mitt senaste inlägg på min filmblogg:

http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/

Sverige mest berömda röst?

Som ni kanske har förstått, så är jag intresserad av nutidshistoria. Jag har nyligen läst en mycket fascinerande bok som verkligen är ett stycke nutidshistoria, samt teknikhistoria och inte minst mediahistoria. Det handlar om boken På min våglängd av radiolegenden Sven Jerring. Det är inte någon egentlig självbiografi, eftersom han berättar ytterst lite om sig själv och sitt liv, men desto mer om radions historia i Sverige. Boken kom ut 1944 och det är säkert ingen slump, eftersom Sveriges Radio (eller Radiotjänst som det hette på den tiden) skulle fira tjugoårsjubileum 1945. Jag fann boken av en slump på Tradera och eftersom ingen annan bjöd på den fick jag den till fyndpriset 15 kr.

Jag går ofta på antikvariat och en av de charmiga sakerna med begagnade böcker är att man ibland kan hitta spår från den förre ägaren i dem. På försättsbladet till denna bok fann jag den handskrivna texten: ”Till Arvid från Karl Gunnar och Harald, Julafton 1944”.
Man blir naturligtvis nyfiken på vilka dessa personer var och vilken typ av relation de hade till varandra. Eftersom det inte står några efternamn så lär jag aldrig få reda på det. Personen som jag köpte boken av hette inte heller Arvid, så han var sålunda inte bokens ursprunglige ägare.
En inte alltför vågad gissning är att han är en ättling till denne Arvid. Kanske hans son eller barnbarn. Men nu kom jag från ämnet. Jag skulle ju tala om Sven Jerring!

Trots att Sven Jerring gick ur tiden 1979 och då var sedan länge pensionerad, så har han fortfarande en av Sveriges mest berömda röster. Hans gamla radioreferat spelas ständigt upp på nytt, inte minst i idrottsdokumentärer. Vem har inte hört snuttar av hans referat av fotbollsmatchen Sverige-Japan i OS 1936; ”Japaner, japaner, japaner!” eller hans referat från alla Gunder Häggs världsrekordslopp;
”Det är det gamla vanliga på fredagarna – nytt världsrekord!”

I de gamla referaten ger Sven Jerring ett ganska torrt intryck, så jag förvånades över hans humor när jag läste hans bok. Torrheten beror nog på att man förr skulle vara korrekt när man talade i radio. Det var inget utrymme för skämt där. Han berättar bl.a. mycket roande om hur svårt det kunde vara att intervjua Vasaloppssegrare. De flesta sa bara ”Ja” eller ”Nä” och Jerring skriver själv: ” "Hm” var en omtyckt replik".
Sven Jerrings mest berömda inslag i radiohistorien var Barnens brevlåda, som lär vara det mest långlivade radioprogrammet med samma programledare i hela världen. Jerring ledde nämnda program 1925-72. Jag har ett svagt minne av att jag lyssnade på det när jag var riktigt liten, men det kan vara hörsägen (förlåt ordvitsen). Han berättar i sin bok mycket om detta program., såväl roliga episoder (om barn som sjungit olämpliga visor) som sorgliga (om döende barn som skrivit till honom). Det ska påpekas att Barnens brevlåda alltid sändes direkt och då förekom det att barnen sjöng en helt annan låt än på repetitionen. Det blev en smärre lyssnarstorm när en liten flicka sjöng Evert Taubes Flickan i Havanna. Idag hade nog ingen reagerat på det, men i början av 40-talet ansågs det som en ytterst oanständig visa.

Det var förövrigt så att alla radioprogram och alla inslag i radioprogram var direktsända fram till början av 30-talet. Det var först då som man fick möjlighet att spela in inslag och reportage att sända i efterhand. Man spelade dels in på grammofonskivor och dels på stålband. Stålbandspelarna, där man alltså spelade in på en sorts ståltråd, var så stora och klumpiga att de inte gick att bära med sig. Däremot var grammofoninspelningsutrustningen portabel och Radiotjänst lät specialbygga en Volvo med inspelningsapparatur, som man sedan använde till tusentals reportageresor, inte bara i Sverige utan i hela Europa och t.o.m. på en resa till USA.
Vid Sven Jerrings reportageresa i USA väckte denna svenska inspelningsbil mycket stor uppmärksamhet. Ingen hade sett något liknande (inte ens de amerikanska radiokollegorna) och knappast någon i USA hade i slutet av 30-talet sett en bil av märket Volvo! När man idag läser Jerrings berättelser från USA-resan hajar man till en smula när han pratar om svarta personer och kallar dem ”niggrer”, men det var uppenbarligen ett godkänt ord 1944. Det ska tilläggas att det framstår med all önskvärd tydlighet att Sven Jerring definitivt inte var någon rasist, utan en stor humanist och pacifist. Han skriver mycket om det pågående kriget. Då boken skrevs var det säkert att kriget snart skulle ta slut, men ingen kunde ju veta hur länge till det skulle pågå eller vilken värld som väntade efter krigsslutet.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Grattis Tintin - 80 år!

I dagarna fyller Tintin 80 år! Alla som känner mig vet att jag är hängiven Tintinfantast.
Vad är det då som är så speciellt med Tintin, som har gjort att serien fortfarande läses av nya generationer?

För det första så finns det få litterära verk som skildrar 1900-talet så bra som Tintin. Det är naturligtvis en viktig anledning till klassikerstatusen. Om man vill veta hur det var att leva i Europa 1929-76 så är få verk en bättre ingång än Tintin. Det förekommer väldigt mycket av nutidshistoria och aktuell politik i Tintin, så därför kan man alltså studera olika tidsperioder genom att läsa Tintinalbumen i kronologisk ordning.

I och med nyöversättningen av Björn Wahlberg så har äntligen Tintinalbumen givits ut i Sverige i rätt ordning. Vi som upptäckte Tintin på 70-80-talen blev ganska förvirrade om vi läste albumen i nummerordning, eftersom de, av någon anledning, gavs ut huller om buller. Det är förståeligt att man när Tintin på allvar lanserades i Sverige i början av 60-talet valde att inte inleda med att ge ut de tidigaste albumen, eftersom dessa är såpass primitiva till såväl teckningar som manus att de knappast kan ses som representativa för det stora litterära verket Tintin. Det är okej att de valde att inleda med albumet Den mystiska stjärnan, eftersom det albumet kan ses som inledningen av Tintins gyllene epok, inte minst genom att det är det första album där Kapten Haddock etableras som en huvudperson. Däremot blir man förvirrad av att Tintin i nästa album, Kung Ottokars spira, plötsligt bara har Milou som följeslagare.

I de första albumen var Tintin ensam huvudperson och hans enda följeslagare var den mänskliga hunden Milou. Sedan introducerades de övriga huvudkaraktärerna pö om pö genom åren. Dupondtarna dök upp redan i Faraos Cigarrer (1932). Nu kanske vän av ordning påpekar att de förekommer på första sidan till Tintin i Kongo (1930), men då bör tilläggas att de inte existerade i den ursprungliga svartvita versionen av äventyret, utan lades till när den färglagda och delvis omtecknade versionen gjordes på 40-talet. Kapten Haddock gjorde en dramatisk entré i Tintins liv i Krabban med guldklorna (1941), men var då enbart en patetisk försupen människospillra som var mer till besvär än hjälp för hjälten Tintin. De sista två viktiga hörnstenarna i Tintinvärlden, Professor Kalkyl och slottet Moulinsart, introducerades 1942 i dubbeläventyret Enhörningens hemlighet/ Rackham den Rödes skatt.

Förutom ”seriefamiljen” (Tintin, Haddock, Kalkyl och Dupondtarna) så förekommer några andra ständigt återkommande karaktärer.
Den mest minnesvärda är operadivan Bianca Castafiore, som ständigt släpar med sig sina två kuvade ”slavar” ackompanjatören Igor Wagner och påkläderskan Irma. Enligt vissa tidningsartiklar ska hon ha varit inspirerad av Maria Callas, men det kan vi avfärda eftersom Castafiore debuterade i Tintin redan 1938, i Kung Ottokars spira, och då var Maria Callas endast 15 år ung och hade inte inlett sin framgångsrika karriär.

En annan viktig karaktär är Serafim Svensson. Hergé själv påpekade att Serafim Svensson är den mest realistiska karaktären i hela Tintins värld. Alla känner, eller har träffat, någon som han. En person som totalt saknar självdistans eller självkännedom och retar gallfeber på alla i sin omgivning. Att han dessutom försöker sälja försäkringar till alla gör honom naturligtvis extra irriterande.

Naturligtvis måste vi även komma in på Tintins motståndare. I början av Tintins karriär konfronterades han ofta med ärkeskurken Rastapopoulos. Det intressanta med den karaktären är att när han först dök upp lurade han i Tintin och seriens läsare att han stod på det godas sida. I Faraos cigarrer tror Tintin hela tiden att Rastapopoulos har goda avsikter, medan läsaren får veta att han har en skum agenda. Tintin själv upptäcker detta först i slutet av Blå Lotus, som är en direkt fortsättning på Faraos cigarrer. Rastapopoulos fortsätter sedan att gäcka Tintin i flera decennier, men den sista gången han uppträder på arenan, i Plan 714 till Sydney (1968), framställs han som en tämligen patetisk operettskurk. Detta illustrerar väl Hergés senare produktion, då han alltmer gick ifrån den klassiska uppdelningen av karaktärerna i goda och onda. I nämnda album förekommer en karaktär som Lazlo Carreidas, som befinner sig på de godas sida i äventyret, men i själva verket är en genomrutten skurk. I ett mycket minnesvärt avsnitt har både Carreidas och Rastapopoulos fått i sig sanningsserum och försöker överträffa varandra i att berätta om sin skurkaktighet och falskhet.

En mer realistisk skurkkaraktär är Dr Müller, som dyker upp under en massa olika alias, i olika sammanhang. Han är mer som en legosoldat som saknar lojaliteter och väljer den sida som gynnar hans intressen eller den som betalar bäst.

Vi får inte glömma General Alcazar, som är svår att placera på skalan god-ond. I det sista fullbordade Tintinalbumet, Tintin hos gerillan (1976), hjälper Tintin och Haddock honom att genomföra en statskupp, men det är enbart för att kunna rädda Dupondtarna (som hotas av arkebusering) och Castafiore (med Wagner och Irma) som satts i fängelse. På äventyrets sista sida ser man hur tydligt Hergé visar att det enbart var en simpel statskupp och ingen revolution. Folket i det fiktiva sydamerikanska landet San Theodoros lever lika fattigt och eländigt oavsett om General Tapioca eller general Alcazar styr över dem. Det är så långt ifrån revolutionsromantik som man kan komma.

Det mest fascinerande med Tintin är att Hergé bygger upp en hel komplett parallellvärld och är konsekvent. Många andra serieskapare har hittat på fiktiva länder, men även en mästare i sitt slag som Carl Barks hittar oftast på engångsländer som han använder EN gång. Hergé ritar sin egen världskarta där Syldavien och Bordurien blir länder med en statschef, en huvudstad och en historia. I fallet Syldavien tilldelas landet t.o.m. sitt eget språk, vilket det har skrivits avhandlingar om. Se HÄR!

I Tintins värld finns även återkommande varumärken som tvättmedlet Brol och framförallt Haddocks favoritwhisky Loch Lomond. Dessutom har vi naturligtvis skvallerblaskan Paris Flash och dess italienska konkurrent Tempo di Roma.
Förutsättningen för att hålla ihop detta universum är naturligtvis att Tintin var och är EN mans verk. Visserligen hade Hergé (eller George Rémi, som var hans verkliga namn) många medarbetare, men han stod själv för huvudarbetet. Han skrev manus, tecknade alla figurer och skissade upp bakgrunderna. Medarbetarnas jobb var att fixa till bakgrunder och att färglägga. Han hade även anställda tecknare som var experter på att teckna bilar och flygplan.Detta var aldrig något som Hergé försökte mörka, utan han sa själv att han såg sig som en filmregissör och namnen på hans medarbetare var aldrig hemliga. Till skillnad från i Disneys värld där man fram tills för några år sedan försökte upprätthålla illusionen att Walt Disney själv tecknade alla serier, trots att han avled redan 1966 och hade slutat att teckna själv redan vid Musse Piggs födelse 1928.

Hergé var länge sjuk i skelettcancer, innan han avled 1983. Den långa sjukdomsperioden gav honom tid att fatta ett viktigt beslut. Han skrev i sitt testamente att ingen annan ska få teckna serier om och med Tintin. I den tecknade seriens historia har det ju annars varit snarare regel än undantag att en ny tecknare tar över en framgångsrik serie, när den gamle tecknaren dör eller går i pension. Det hedrar verkligen Hergé att han fattade detta beslut. Annars hade vi säkert fått se Tintin i nytecknade album, där han jagade Bin Ladin-liknande terrorister eller Internetbedragare. Tintin är en produkt av 1900-talet, precis som Sherlock Holmes är en produkt av det sena 1800-talet. Båda ska stanna i sin tid. Det är så de får ett evigt liv.Tintin har ibland anklagats för att vara rasistisk, men det får jag återkomma till en annan gång, eftersom det kräver en längre utläggning. Det handlar just om det; att Tintin är ett barn av sin tid.


© Per Arne Edvardsson, 2009

Reclaim the...

Jag vill börja med att varna eventuella känsliga läsare för att det i denna text förekommer ett par runda ord. Ni som är känsliga eller pryda bör alltså genast klicka bort denna sida och surfa iväg till någon mer anständig plats på nätet. Ni andra får stanna kvar och läsa vidare.
Jag tänkte prata lite om ett speciellt ord, som vissa uppfattar som stötande trots att det betyder ”fuktig ängsmark”. Jag syftar på ordet fitta.

Jag blir alltid lika upprörd när ordet fitta används som skällsord.
För mig är fitta det vackraste ord som finns i svenska språket.
Vi har ju alla kommit till världen genom en fitta, så hur skulle fitta kunna vara ett fult ord?

Jag har lite svårare för ordet kuk, men det beror nog bara på att jag själv är född med en kuk och därför har svårt att hålla en distans till ordet.

Kuk och fitta är de riktiga ursprungliga namnen på våra älskade könsorgan. På 1600-talet förekom dessa ord i seriösa icke-pornografiska kärleksdikter. Det var först under det pryda 1800-talet som de ersattes med de latinska benämningarna penis och vagina, eller omskrivningar som manslem eller slida. Vi får förresten inte glömma det där ordet som alla fina flickor fick lära sig att bruka förr: framstjärt.

Bojkotta gulliga nya ord som snippa. Det ordet är dessutom tveksamt ur ett feministiskt perspektiv, eftersom det rent språkligt är en kvinnlig form av ordet snopp.

Nej, låt fittan heta FITTA...!
Reclaim the fitta!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Låt eller lås?

När man skriver i Word så får man ibland goda skratt. Det är ju som bekant så att det ibland blir ett rött streck under ett ord. Många tror att det betyder att ordet är felstavat, men det betyder bara att ordet inte finns i Words ordlista. Hur den ordlistan ser ut har jag ofta funderat över. Senast ikväll drabbades jag av ett smärre skrattanfall. Jag arbetade med en hemtenta i ämnet Musikvetenskap. Jag skrev ordet "kärlekslåt" och då gjorde Words rättstavningsprogram ett rött streck och föreslog "kärlekslås". Vad är det för något? Ett kyskhetsbälte...?




Annars blir det alltid ett rött streck om man skriver ett runt ord eller en svordom, fast jag har naturligtvis lagt till dylika glosor i min ordlista sedan länge. Det blev ganska komiskt när jag skrev ordet ”jävlig” och Word gjorde ett rött streck och föreslog ”jävig”. Visserligen kan det vara jävligt om någon är jävig, men det är ju inte riktigt samma sak. Det faktum att ordet ”jävig” finns med i ordlistan men inte det betydligt vanligare ordet ”jävlig” är ganska intressant. Min personliga teori är att det beror på att ett amerikanskt företag ligger bakom programvaran och vi vet ju hur skenheliga amerikaner är. Om någon säger ”fuck” i ett amerikanskt TV-program så trycker en tekniker på en knapp så det säger ”BEEEEP!”
Nu kanske någon menar att ”jävlig” ska stavas med ett D först och att det därför blev ett rött streck, men det blir samma om man väljer stavningen ”djävlig”.
Word är skapat av goda vita kristna amerikaner som inte vill veta av att man åkallar Djävulen!


© Per Arne Edvardsson, 2009

Passiv rökning, genom läsning

Jag köpte nyligen på Tradera ishockeylegenden Sven Tumbas memoarer. Jag kommer snart att berätta mer om honom, i min serie om svenska folkhemsidoler, men nu tänkte jag berätta om själva boken. Inte dess innehåll, utan dess lukt. Eller rättare sagt: dess stank.

När jag öppnade boken fick jag genast en smärre hostattack, eftersom den är fullkomligt impregnerad i tobaksrök. Jag överdriver inte när jag säger att jag känner att det skaver i halsen efter att jag har läst ett kapitel. Böcker har en förmåga att dra åt sig dylik giftig rök. Jag har ett antal böcker sedan tidigare, vilka jag köpte för en symbolisk summa av min kusin, efter att hennes far (min ingifte morbror) hade avlidit. Detta var tio år sedan och böckerna luktar ännu. Frågan är om tobaksröken någonsin kommer att gå ur dem. Jag undrar om man kan bli passiv rökare och drabbas av KOL genom att läsa böcker som tidigare tillhört storrökare?

© Per Arne Edvardsson, 2008