Tillbaka till 30-talet

Detta blogginlägg skulle kanske passa lika bra på min filmblogg, men det fick hamna här.
Jan Troell hör till giganterna i den moderna svenska filmens historia. Sålunda kändes det som en stor ära när jag blev erbjuden att vara statist i hans nya film, som ska få titeln Dom över död man och beräknas ha premiär någon gång nästa år. Med tanke på Troells ålder (född 1931) så kan det vara hans sista film. Filmen handlar om Torgny Segerstedt (1876-1945), som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och främst har gått till historien för sitt modiga ställningstagande mot nazismen före och under kriget.

Veckan före inspelningen fick jag bege mig till filmstudion för att prova ut kläder. Jag skulle spela en arbetare som lastar tidningsbuntar på en lastbil. Kläderna jag tilldelades var: ett par välslitna blå snickarbyxor, en inte alltför fräsch skjorta, en trasig virkad väst, en yllekavaj, en skärmmössa samt ett par kängor. Vad de inte hade talat om i förväg var att jag sedan tvingades offra min frisyr, eftersom jag var för långhårig för att platsa på 30-talet. Det var en stor uppoffring, men vad gör man inte för konsten?

Måndagen 11 april var det dags för filminspelningen. Alla statisterna, inalles 33 st, samlades smärtsamt tidigt på morgonen (7:30) i filmstudions lokaler vid Lindholmen på Hisingen. Där fick vi klä om och det var smått surrealistiskt att se alla personer i åldrarna ca 20-80 år genomgå förvandlingen till 30-talsmänniskor. Störst var förvandlingen för de kvinnliga statisterna, som fick konstifika 30-talsfrisyrer. Vissa av statisterna skulle vara flanerande göteborgare ur de högre samhällsklasserna, så kläderna varierade oss emellan. Den statistansvariga regiassistenten, vid namn Sanna, berättade om filmen samt gav oss instruktioner gällande vad vi fick och inte fick göra. Som statist är den värsta synden att titta in i kameran! Man ska bara röra sig i bakgrunden, eller förgrunden, och smälta in.

Kl 10:00 avgick bussen som tog oss till inspelningsplatsen. Scenen spelades in utanför det hus där Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade sina lokaler i verkligheten, då det begav sig.
Vi statister placerades ut och gavs instruktioner och snart dök mästerregissören själv upp. Jan Troell verkar vara en ganska blyg och tillbakadragen person, sin internationella berömmelse till trots. Han var klädd i grå kläder och hade en grå basker på huvudet. Troell inledde sin karriär som filmfotograf och sköter fortfarande alltid kameran själv, vilket är väldigt ovanligt bland filmregissörer. Han är inte den typ av regissör som gör många omtagningar, men han fotograferar samma scen ur många olika vinklar, för att sedan kunna klippa kreativt i Eisensteins anda. Som den erfarna statist jag är såg jag till att försöka vara synlig för kameran, för man vill ju gärna synas i den färdiga filmen. Scenen som togs på förmiddagen skulle utspelas 1933 och på eftermiddagen hade tiden vridits fram till krigsutbrottet 1939.

Det var en lång och intensiv, men mycket rolig dag. Jag var väldigt trött, men glad, när jag kom hem och fick vila ut på min egen soffa.

© Per Arne Edvardsson, 2011

En gång är ingen gång - två gånger är "brukar"!

Jag har nu haft influensa i en hel vecka. Det skriver jag inte enbart för att få lite medömkan, utan även som utgångspunkt för lite statistiska funderingar. Dessa tankar har rört sig i min febriga hjärna, men det är först nu som jag är tillräckligt pigg för att orka skriva ner dem.

Utgångspunkten för funderingarna om statistik, som jag strax ska gå in på, är att denna influensa råkade sammanfalla med Filmfestivalen. Underligt nog samtalade jag med någon dagarna före Filmfestivalen och berättade att jag ofta har blivit sjuk just under nämnda evenemang. Kanske denna vetskap bidrog till att influensan slog sina klor i mig? Inte så att det skulle handla om en psykosomatisk sjuka, men självsuggestionens makt är stor.
När jag sedan tänkte efter riktigt noga så kunde jag endast erinra mig två tidigare tillfällen då jag varit ordentligt sjuk under Filmfestivalen. Jag har besökt Filmfestivalen vartenda år sedan 1993, så det handlar alltså om tre år av sjutton som jag har varit sjuk, vilket inte blir någon speciellt hög procent.

Vad vill jag då säga med detta resonemang?
Jo; att vi människor lätt minns de exceptionella undantagen bättre än de normala tillstånden och händelserna. En nära släkting till mig är känd för att ofta råka ut för olyckor när det är fredag den trettonde. I själva verket har han, mig veterligen, bara råkat ut för missöden på detta datum vid två tillfällen i hela sitt liv. Två gånger på sjuttiotvå år kan knappast räknas som en förbannelse.
Man har ju också hört historier om Moster Agda som alltid får punktering på cykeln när hon passerar bysten av Oscar II på torget i den lilla staden. När man forskar i det hela så kan man dock vara säker på att det inträffade en gång 1963 och en gång 1987, samt att Moster Agda har cyklat exakt samma sträcka två gånger per dag sedan 1959. Då handlar det alltså om två punkteringar på femtio år, som av en ren slump inträffade på samma plats.
Kanske vi också minns klasskompisen Nisse som alltid spydde på skolavslutningen, trots att det hände två gånger av arton möjliga skolavslutningar (sommar respektive vinter).
Det går att komma med otaliga ytterligare exempel, men jag antar att ni har förstått min poäng vid det här laget:
En gång är ingen gång – två gånger är ”brukar”.

© Per Arne Edvardsson, 2009