Ett gyllene fängelse?

Ingen har väl kunnat undgå att det var prinsessbröllop i lördags. Som alltid i sådana sammanhang börjar jag fundera hur det skulle vara att gifta sig med en prinsessa. För en överklasskille som Chris O’Neill är naturligtvis steget betydligt mindre än det var för Daniel Westling från Ockelbo, men det är säkert ändå inte helt lätt. Även om de bosätter sig i New York, där de kan vara mer anonyma än i Sverige, så kommer de säkert att ha paparazzis efter sig och man kan nog räkna med att Prinsessan Madeleine måste ha säkerhetsvakter med sig vart än hon går.

Just den aspekten verkar vara den jobbigaste med att gifta in sig i en kunglig familj. Uppmärksamheten och paparazzis må vara väl så jobbiga, men det värsta tror jag är att aldrig kunna vara ensam. Att inte kunna gå till ICA och köpa en liter A-fil utan att ha två SÄPO-vakter med sig, skulle kännas påfrestande. Det är annorlunda för kungabarnen som alltid har haft det så. De vet ju inte om något annat. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på just de tillfällen då man definitivt vill vara ensam, eller på tu man hand med sin älskade. Hur romantisk blir en romantisk middag på en fin restaurang, om en SÄPO-vakt sitter två bord bort och bevakar och en annan står utanför entrén till restaurangen och vaktar? För att inte tala om den rent erotiska delen av samvaron. Vem skulle inte drabbas av impotens om man tänkte på att en SÄPO-vakt satt utanför sovrumsdörren och lyssnade?

Nej, att gifta sig in i en kunglig familj är nog lite som att frivilligt låsas in i ett gyllene fängelse.

© Per Arne Edvardsson, 2013