Brynäs var ännu bättre förr!

Ishockey-VM slutade ju inte så roligt för Tre Kronor i år, men jag tröstar mig med att SM slutade desto roligare. Trots att jag är göteborgare har jag nämligen alltid hållit på Brynäs, som ju tog sitt 13:e SM-guld nyligen. Varför håller man på ett lag från Gävle, när man bor i Göteborg? Anledningen är enkel. När jag började titta på ishockey, i början av 70-talet, bestod halva Tre Kronor av spelare från Brynäs. Utöver detta så vann Brynäs SM nästan varje år. Under perioden 1964-77 vann Brynäs nio SM-guld och det tionde kom 1980. Sedan följde en mörk och tung period, tills det åter ljusnade med ett oväntat SM-guld 1993 och ett ännu mer oväntat 1999.

På fotot, från 60-talet, syns fyra av de främsta spelarna under storhetstiden. Det är fr.v: Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.

Hur kunde Brynäs dominera så totalt under så många år? Det finns naturligtvis flera förklaringar. En är att de var bland de första klubbarna i Sverige som sköttes på ett modernt professionellt sätt, i en tid då amatörhyckleriet regerade inom idrotten. Man hade smarta ledare som vågade bege sig utanför Gävle för att söka talanger. I Kiruna fann man såväl den största Brynäslegenden Tord Lundström som Stig Salming och hans lillebror Börje. Den sistnämnde är ju, som bekant, en av de största svenska ishockeylegenderna. Både här och internationellt. Långt uppe i norr fann man Lars-Göran Nilsson, ”Virvelvinden från Vuollerim”. Annars hämtade man kärntruppen i laget från Gävle med omnejd. I Ockelbo hittade man den trygge backen Stig Östling, så långt innan en viss Westling gjorde den lilla orten berömd fanns det en berömd Östling där. Ett verkligt genidrag var att värva den unge tränaren Tommy Sandlin, som bl.a. införde begreppet ”försäsongsträning” i svensk ishockey. De andra lagens spelare fick hålla sig i form bäst de ville under sommaren, medan Brynäs tränade året runt. Det ledde till att de körde över motståndarna när serien startade på hösten. Snart tog alla elitklubbar efter Brynäs och började träna året runt .

Den främsta anledningen till att Brynäs verkliga storhetstid kunde vara i tretton år var naturligtvis att proffsflykten till NHL inte kom igång på allvar förrän i mitten av 70-talet. Eftersom Brynäs var Sveriges bästa lag så var heller ingen spelare villig att byta klubb. Man vill ju stanna i ett vinnande lag. Påfallande många av Brynäs stjärnor under storhetstiden stannade kvar i klubben i bortåt femton säsonger, vilket ju i princip aldrig sker idag. Jag skulle dock aldrig säga att det var bättre förr. Det var bara annorlunda förr.

© Per Arne Edvardsson, 2012