Fender Stratocaster - En tidlös 60-åring

I år fyller den mest berömda av alla elgitarrmodeller 60 år. Fender Stratocaster var inte den första solida elgitarren  som kom ut på marknaden, utan den äran tillfaller Fenders första modell som lanserades fyra år tidigare. Historieskrivningen har varit minst sagt förvirrande när det gäller Fenders tidigaste modeller. Inte minst företagets grundare Leo Fender bidrog till förvirringen genom att i intervjuer på äldre dagar påstå att hans första modell hette Fender Broadcaster och kom ut på marknaden redan 1948. Senare års forskning har visat att nämnda modell kom ut först 1950 och det råder delade meningar om huruvida Fender Broadcaster verkligen var den första modellen som kom ut på marknaden, eller om systermodellen Fender Esquire släpptes tidigare samma år. Hur som helst blev i alla fall Fender Broadcaster en kortlivad gitarrmodell, men bara till namnet. Eftersom konkurrenten Gretsch saluförde ett trumset under namnet Broadcaster tvingades Fender att hitta på ett nytt namn. Eftersom detta var tidigt 50-tal, och det största som hänt nyligen var televisionens genombrott, så fick gitarren heta Fender Telecaster och under detta namn saluförs den än idag. Den kanske mest kände älskaren av nämnda gitarrmodell är Bruce Springsteen, som jag aldrig har sett använda någon annan elgitarrmodell. Systermodellen Fender Esquire, som också tillverkas än idag, skiljer sig från Telecastern endast genom att den har en enda mikrofon, till skillnad från Telecasterns två.

Fender Telecaster blev snabbt en stor framgång, men många gitarrister som använde den klagade på vissa detaljer. Många tyckte att den helt enkelt var ful, medan andra klagade över att de vassa kanterna på ”plankan” skar in i magen eller revbenen när man spelade. Leo Fender, som själv aldrig lär ha lärt sig spela gitarr (åtminstone inte på någon högre nivå), lyssnade på alla synpunkter när han inledde arbetet med nästa elgitarrmodell. Man lät även olika gitarrister testa tidiga prototyper och komma med förslag på förbättringar. Leo Fender själv lär inte ha varit direkt involverad i själva designarbetet, utan det mesta jobbet lär ha utförts av hans medarbetare George Fullerton och Freddie Tavares. Den sistnämnde var professionell gitarrist av hög klass.
1954 kom slutligen den färdiga produkten ut på marknaden, under namnet Fender Stratocaster. Nu var man ju på väg in i rymdåldern och varför då inte välja ett namn som associerade till rymden? Även designen erinrade om ett rymdskepp, vilket Mark Knopfler påpekar i BBC-dokumentären The Story of the Guitar. ”It looks like something that could fly through space!” säger han och visar upp en av sina dyrgripar för kameran.

Vad var det då som var så nyskapande med denna gitarr? En sak som var helt ny var den konturerade kroppen, som följer människokroppens anatomi och saknar vassa kanter. Därmed var den ergonomiskt överlägsen såväl föregångaren Telecastern som konkurrenten Gibson Les Paul. Ett annat genidrag var att Fender Stratocaster är som en byggsats, som den normalt händige gitarristen klarar att skruva isär och skruva ihop igen. Sålunda kan man lätt byta ut halsen eller mikrofonerna. Alla de elektroniska komponenterna når man lätt genom att avlägsna plektrumskyddrt framtill och/eller den lilla plastplattan baktill. Detta kan jämföras med en Gibson Les Paul där alla personliga modifikationer är betydligt svårare att utföra. Den har t.ex. en hals som är fastlimmad i kroppen och därmed inte kan avlägsnas utan experthjälp.

Dessa detaljer bidrog stort till att Fender Stratocaster snart blev en enorm kommersiell framgång, trots att den till en början kostade ganska mycket pengar. Det är nästan lättare att räkna upp de berömda gitarrister som inte har använt en Fender Stratocaster än att räkna upp de som använt den. Den förste som på allvar exponerade Fender Stratocastern för omvärlden var Buddy Holly och han inspirerade många unga gitarrister att vilja äga denna futuristiska skapelse. En av de första i Europa att äga en Fender Stratocaster var Hank Marvin i The Shadows. Han blev många unga gitarristers idol i början av 60-talet och plötsligt ville alla ha en röd Fender Stratocaster, som Hank Marvin.

Den som verkligen blev en pionjär i att utforska Fender Stratocasterns möjligheter var dock en helt annan typ av gitarrist. Jimi Hendrix, med sitt stora burriga hår och sina färgsprakande kläder, var något helt annat än den prydlige kostymklädde Marvin. När Hank Marvin hade stått rätt upp och ner och spelat, medan han och hans medmusikanter tog eleganta sparsmakade danssteg, så spelade Jimi Hendrix gitarr med hela kroppen, inklusive tänderna. Det sistnämnda var dock ett enkelt illusionstrick. Alla som har försökt vet att det är fysiskt omöjligt att spela gitarr med tänderna. Utöver sina vilda scenshower var han dessutom en mycket skicklig musiker och eftersom hans band endast bestod av en basist och en trummis så utvecklade han en teknik där han spelade både kompgitarr och sologitarr på samma gång. Han var även en pionjär inom användandet av olika effektpedaler, som förändrade gitarrens sound. Om Hank Marvin hade eftersträvat en ren och vacker klang så sökte Jimi Hendrix hela känsloskalan, från det mest skirande vackra ljudet till det mest öronbedövande brölet.

Andra gitarrlegender som helst av allt har brukat en Fender Stratocaster är Eric Clapton och David Gilmour. Den sistnämnde har i sin ägo en Fender Stratocaster från 1954 med serienumret 0001! I teorin skulle det alltså kunna vara det allra första exemplar av denna legendariska gitarrmodell som släpptes ut på marknaden. Gamla arbetare på Fenderfabriken har dock berättat att halsplattorna med serienumren präntade på låg huller om buller i en stor låda, så slumpen avgjorde vilken platta som monterades på vilket exemplar.

Mitt eget exemplar, som syns här intill i sin vita skönhet, tillverkades betydligt senare, närmare bestämt 2012. Behöver jag nämna att jag var salig av lycka när jag våren 2013 äntligen hade en äkta Fender Stratocaster i min ägo? Något som jag hade dömt om sedan jag var 12 år. Anledningen till att det dröjde så länge innan jag införskaffade en berodde helt enkelt på att det är först på senare år som priserna har sjunkit till en för mig överkomlig nivå. Min Fender Stratocaster är tillverkad i Mexiko och kostar därmed mindre än de amerikanska, men om man inte ens har råd med en mexikansk Fender Stratocaster så kan man köpa en Squier (by Fender) Stratocaster; en officiell kopia som tillverkas i Asien. Den finns i prisklasser från ca 1500 kr och uppåt. De billigare modellerna har naturligtvis billigare elektronik, är tillverkade av billigare träslag samt har något enklare finish, men kan ändå rekommenderas eftersom det är så nära den äkta varan man kan komma om man inte har råd med en Fender Stratocaster.

2014 fyller alltså Fender Stratocaster 60 år och det mest imponerande är att gitarrmodellen har fått leva så gott som oförändrad under denna tid. Endast mindre detaljer har förändrats och varierat genom året. Den är alltså ett sällsynt lyckat exempel på en tidlös design som aldrig tycks bli omodern. Att den dessutom förändrade musiken för all framtid är en annan historia, som jag säkert kommer att utveckla mer senare.

© Per Arne Edvardsson, 2014