Detta blogginlägg skulle kanske passa lika bra på min filmblogg, men det fick hamna här.
Jan Troell hör till giganterna i den moderna svenska filmens historia. Sålunda kändes det som en stor ära när jag blev erbjuden att vara statist i hans nya film, som ska få titeln Dom över död man och beräknas ha premiär någon gång nästa år. Med tanke på Troells ålder (född 1931) så kan det vara hans sista film. Filmen handlar om Torgny Segerstedt (1876-1945), som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och främst har gått till historien för sitt modiga ställningstagande mot nazismen före och under kriget.
Veckan före inspelningen fick jag bege mig till filmstudion för att prova ut kläder. Jag skulle spela en arbetare som lastar tidningsbuntar på en lastbil. Kläderna jag tilldelades var: ett par välslitna blå snickarbyxor, en inte alltför fräsch skjorta, en trasig virkad väst, en yllekavaj, en skärmmössa samt ett par kängor. Vad de inte hade talat om i förväg var att jag sedan tvingades offra min frisyr, eftersom jag var för långhårig för att platsa på 30-talet. Det var en stor uppoffring, men vad gör man inte för konsten?
Måndagen 11 april var det dags för filminspelningen. Alla statisterna, inalles 33 st, samlades smärtsamt tidigt på morgonen (7:30) i filmstudions lokaler vid Lindholmen på Hisingen. Där fick vi klä om och det var smått surrealistiskt att se alla personer i åldrarna ca 20-80 år genomgå förvandlingen till 30-talsmänniskor. Störst var förvandlingen för de kvinnliga statisterna, som fick konstifika 30-talsfrisyrer. Vissa av statisterna skulle vara flanerande göteborgare ur de högre samhällsklasserna, så kläderna varierade oss emellan. Den statistansvariga regiassistenten, vid namn Sanna, berättade om filmen samt gav oss instruktioner gällande vad vi fick och inte fick göra. Som statist är den värsta synden att titta in i kameran! Man ska bara röra sig i bakgrunden, eller förgrunden, och smälta in.
Kl 10:00 avgick bussen som tog oss till inspelningsplatsen. Scenen spelades in utanför det hus där Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade sina lokaler i verkligheten, då det begav sig.
Vi statister placerades ut och gavs instruktioner och snart dök mästerregissören själv upp. Jan Troell verkar vara en ganska blyg och tillbakadragen person, sin internationella berömmelse till trots. Han var klädd i grå kläder och hade en grå basker på huvudet. Troell inledde sin karriär som filmfotograf och sköter fortfarande alltid kameran själv, vilket är väldigt ovanligt bland filmregissörer. Han är inte den typ av regissör som gör många omtagningar, men han fotograferar samma scen ur många olika vinklar, för att sedan kunna klippa kreativt i Eisensteins anda. Som den erfarna statist jag är såg jag till att försöka vara synlig för kameran, för man vill ju gärna synas i den färdiga filmen. Scenen som togs på förmiddagen skulle utspelas 1933 och på eftermiddagen hade tiden vridits fram till krigsutbrottet 1939.
Det var en lång och intensiv, men mycket rolig dag. Jag var väldigt trött, men glad, när jag kom hem och fick vila ut på min egen soffa.
© Per Arne Edvardsson, 2011
Jag googlar ibland på gamla flammor och gamla vänner som jag har tappat kontakten med. Inte för att jag vill träffa dem igen, utan för att jag vill veta var de befinner sig livet. En av mina gamla flammor är helt ogooglingsbar, trots att hon har ett ovanligt efternamn. De få träffar man får är helt inaktuella och daterar sig till 2002-2003 och de härrör endast från olika föreningars hemsidor. Med tjejer kan det ju vara så att de har gift sig och bytt efternamn och de blir då svårgooglade. I hennes fall beror det nog snarast på att hon inte rör sig i sajbervärlden. På den tiden vi dejtade så hade hon inte ens en TV och än mindre en dator.
Själv är jag extremt lättgooglad. När jag googlar på mitt eget namn så får jag enbart träffar som verkligen handlar om mig. Mitt efternamn hör till de mindre vanliga son-namnen och min förnamnskombination (utan bindestreck) tycks vara sällsynt. Om jag skulle känna för att vara mer anonym så kunde jag gå tillbaka till att enbart använda mitt officiella tilltalsnamn (Arne) och jag skulle nog bli ännu mer anonym om jag enbart använde mitt andra namn (Per). Men jag vill inte vara anonym. Jag är inte speciellt hemlig av mig och jag tycker dessutom att det är roligt att vara lättgooglad, så att jag kan se hur många träffar jag får på mitt eget namn.
© Per Arne Edvardsson, 2011
Jag roar mig ibland med att surfa runt mellan olika bloggar, på det stora nätet. Det som slår en är att många skriver om väldigt privata saker. En del skriver om sina sjukdomar och en del skriver om sitt sexliv. Så finns det ju också de där unga kvinnliga bloggarna som bara skriver om alla kläder, skor och väskor de köper och var de köper dem. Fullständigt ointressant läsning för mig, men kanske jätteintressant för 16-åriga modefixerade tjejer? Ett tag följde jag en blogg i den stilen, av ren fascination. Den unga bloggerskan i fråga hade nästan uteslutande foton på sig själv. Ibland ensam, men ofta i sällskap med någon kompis som såg likadan ut. De stod med varsin drink i handen, på någon av Stockholms innekrogar. Texterna var ungefär lika spännande. ”Vi började kvällen på Den-och-den-baren gick sedan till Den-och-den-baren och slutade på Spy Bar, där vi var tills de stängde”. Spännande, eller hur? Detta varvades med bilder på henne i helfigur med bildtexter i stil med: ”Linne från H&M, byxor från Boutique Bla-bla-bla och skor från Myrorna”. Jag undrar vem som läser den bloggen. Jag gissar att det kan vara tjejer som är aningen yngre, 14-15 år, bor på landet eller i någon småstad och drömmer om att få gå på inneställena i Stockholm. Den teorin stärks när man läser alla bloggkommentarerna. Jag vill inte på något sätt se ner på den typen av bloggar, för de har tusentals läsare bland unga tjejer och fyller uppenbarligen en funktion. Stureplan och Spy Bar är vår tids sagoslott och fantasiplatser.
Annars finns det många intressanta och gripande bloggar, av personer som vågar öppna sig och skriva om sina allra innersta känslor och tankar. Den typen av bloggar fyller en viktig funktion, genom att de kan hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer. Själv försöker jag dock undvika att skriva om för privata saker här. Inte för att jag är en speciellt hemlighetsfull person. De som vill veta något om mina innersta tankar och känslor behöver bara lyssna på mina låtar. Där berättar jag det mesta om mig själv, men ofta på ett implicit sätt som kräver att man känner mig väl för att knäcka alla koder. Här, i min blogg, skulle jag aldrig skriva om mina kärlekssorger eller andra tillkortakommanden. Här skriver jag hellre om mer allmänna saker som intresserar mig. De som vill fläka ut sitt privatliv på nätet får gärna göra det, men jag avstår.
© Per Arne Edvardsson, 2011
Jag har inga nyårslöften, för sådant är bara trams. Däremot har jag tre mål för tjugohundraelva.
1. Att hitta ett nytt jobb, om jag inte får komma tillbaka till det senaste. Det där med jobb handlar för mig inte om sysselsättning, för jag har tillräckligt att göra med mitt kulturarbetande. Det handlar enbart om att det faktiskt är ganska trevligt att tjäna lite pengar.
2. Att skaffa mig mer scenerfarenhet. Ett gig i Malmö i mars, ihop med min favoritpoetissa, är redan bokat.
3. Att träffa en tjej/kvinna som älskar mig för den jag är.
Det sistnämnda lär vara det allra svåraste, men hoppet är det sista som överger människan.
Gott Nytt År!
© Per Arne Edvardsson, 2011
Det har väl knappast undgått någon att kongofödde Bienvenu Mbutu har ställt seriealbumet Tintin i Kongo inför rätta i Belgien. Jag citerar ur Aftonbladets nätupplaga från 21 november:
”I stämningen av förlaget hänvisar Mbutu till belgisk lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter. Om han vinner i rätten kan försäljningen av ”Tintin i Kongo” stoppas i Belgien.”
Jag vet inte hur många gånger som jag har diskuterat just detta seriealbum, i diskussioner med diverse politiskt korrekta personer. Jag försvarar Tintin i Kongo med att albumet kom ut 1930 och den då 23 år unge upphovsmannen George Rémi (mer känd som HERGÉ) kan inte beskyllas för något annat brott än att ha varit ett barn av sin tid. Det Afrika och Kongo som han visar upp är den bild som 90% av alla européer hade av Afrika 1930. Det kan vem som helst enkelt ta reda på, genom att uppsöka ett bibliotek eller antikvariat och läsa reseskildringar från den tiden. Det är svårt för oss som lever idag, med TV och internet, att förstå hur det var att leva 1929-30 i ett litet europeiskt land där det bara fanns radio och sannolikt bara EN kanal. När detta lilla land dessutom var, i förhållande till sin lilla yta och folkmängd, en av de största kolonialmakterna i världen, så komplicerades naturligtvis den information som fanns om omvärlden ytterligare. Den unge HERGÉ hade naturligtvis fått lära sig i skolan att det var de vita européernas plikt att ta hand om de lägre stående negrerna, som var som stora barn och inte klarade något själva. Ledningen i samtliga kolonialmakter var naturligtvis noga med att sprida sådan desinformation för att kunna rättfärdiga sina brott mot mänskligheten.
Om någon idag skulle komma på tanken att ge ut ett seriealbum i stil med Tintin i Kongo, så skulle jag vara den förste att skrika RASISM. Däremot anser jag att man gör sig skyldig till ett mycket allvarligt misstag om man börjar censurera historien i efterhand. Den europeiska kolonialismen av Afrika är ett av de största brotten i mänsklighetens historia och får aldrig glömmas bort. Där kan Tintin i Kongo spela en viktig roll, som ett tidsdokument som visar Europas syn på Afrika omkring år 1930.
© Per Arne Edvardsson, 2010
