Läs om detta intressanta ämne på min filmblogg:
http://lapsangsfilmblogg.blogspot.com/
söndag 31 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Det var bättre förr...i Melodifestivalen!
Det var bättre förr, anser ju en del. Jag håller sällan med, men när det gäller Melodifestivalen var det definitivt bättre förr. Med ”förr” menar jag den gamla goda tiden före 1999, då man hade en orkester. När orkestern försvann förvandlades det hela till en karaoketävling. I år fick man lov att använda förinspelade körer, så det är säkert bara en tidsfråga innan playback blir tillåtet.
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?
Det var bättre förr!
Jag föredrar även det gamla röstningssystemet, med en expertjury i varje land. Eftersom juryn inte fick se bidragen, utan bara höra dem, så röstade man på den bästa låten. Numera är det enbart framförandet som räknas. Eller så röstar man helt enkelt på sin favoritartist och med telefonröstningen kan man rösta femtio gånger per person. I den svenska Melodifestivalen går man garanterat vidare om man har varit med i ”Idol” eller något av de andra program som massproducerar strömlinjeformade artistbroilers utan personlighet. Det var bättre förr!
Hur var det nu förr, i Melodifestivalen?
Om vi går tillbaka till den mediala stenåldern så ägnade man sig åt en hel del lustiga formexperiment. 1960-63 ville man betona att det är låten som tävlar och inte artisten. Sålunda framfördes varje låt i två olika versioner, av två olika artister. Den ena fick sjunga till en liten orkester och den andra till en stor. Segrarmelodin 1961, April April sjöngs av Siw Malmkvist (ackompanjerad av Underhållningsorkestern) samt av Gunnar Wiklund (kompad av Göte Wilhelmsons kvartett). För att sedan göra det hela ännu mer förvirrande beslutade man att låten sedan i Eurovision Song Contest skulle framföras av Lill-Babs!
Det var andra gången som stackars Siwan blev snuvad. Hon vann även den allra första svenska Melodifestivalen 1959, men då skickade man den äldre och mer erfarna Brita Borg till ESC. Lite tröst fick dock Siw Malmkvist 1960, då hon fick sjunga Alla andra får varann i ESC, trots att låten i Melodifestivalen hade framförts av Östen Warnerbring och Inger Berggren. Skulle man kunna tänka sig detta system idag, när artisten projiceras mycket mer i media än låten som han/hon sjunger? Vi kan leka med tanken att nästa år vinner låten Hej, kom och hjälp mig! som framförs av Kicki Danielsson (till liten orkester) och av Shirley Clamp (till stor orkester) och till ESC skickar vi Jerry Williams!
Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!
Extra rolig måste Melodifestivalen ha varit 1963, för då fick man höra hela tolv låtar framföras två gånger. Det låter som en aningen seg föreställning, vilket kanske förklarar att detta var sista gången som den modellen användes. Den tråkigaste Melodifestivalen någonsin lär ha varit årgång 1965. Då tävlade 6 st låtar, som samtliga framfördes av operasångaren Ingvar Wixell, så det där med opera i Melodifestivalen är inget nytt. Med tanke på vilket pekoral som segrade, Annorstädes vals, så undrar man hur de andra låtarna lät. Tyvärr lär denna kalkonfestival inte finnas bevarad. Den är med största sannolikhet raderad, likt de allra flesta Melodifestivaler före 1974. Tala om kulturskandal!
© Per Arne Edvardsson, 2009
onsdag 6 maj 2009
Göteborgs blodbad
Alla allmänbildade svenskar känner ju till Stockholms blodbad, som ju är namnet på den händelse år 1520 då Kristian II av Danmark lät avrätta alla svenska motståndare han kunde hitta, men ni känner säkert inte till Göteborgs blodbad.
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Det inträffade så sent som i förrgår och den drabbade var jag själv. Jag satt framför datorn och skrev, när det plötsligt kom blod ur min näsa. Det droppade inte lite försiktigt, utan det rann som ur en kran. Min kran! Ursäkta vitsen, men är man göteborgare så är man. Vissa människor drabbas ju ofta av näsblod, men jag hör normalt inte till den skaran. Det händer ibland att jag snyter sönder ett blodkärl i näsan, eftersom jag snyter mig dagligen p.g.a. av kroniska bihålebesvär. Vid dessa tillfällen brukar blodflödet vara ytterst begränsat och kortvarigt, men denna gång började det forsa ur näsan utan att jag snutit mig först. Jag ska bespara er alla bloddrypande detaljer, men efter vad som kändes som en evighet slutade det äntligen blöda.
Ett par timmar senare, då jag utgick från att faran var över, beslutade jag att ta en promenad. När jag hade kommit ca 200 meter hemifrån kände jag hur det började rinna i den ena näsborren och strax föll en bloddroppe ner på trottoaren. Som tur var hade jag ett par pappershanddukar i min ryggsäck som jag kunde trycka mot min kran som åter var vidöppen. Jag var tvungen att vända hemåt i rask takt. Jag tog en liten omväg för att slippa möta alltför många människor, för man känner sig dum när man går med en pappershandduk tryckt mot näsan, med nedblodade händer. Jag klarade mig helskinnad hem, med äran i behåll. Jag hade nytta av min klädsmak, eftersom jag som vanligt bar svarta kläder. Om jag fick några blodstänk på mig så syntes de inte.
Det var historien om den dramatiska händelse, som hädanefter kommer att vara känd som Göteborgs blodbad.
© Per Arne Edvardsson, 2009
onsdag 29 april 2009
Ma suni...?
Härom dagen fick jag ett SMS, från ett för mig okänt nummer, med texten "Ma suni".
Bara ett par minuter senare fick jag ytterligare ett SMS, från samma nummer, med samma meddelande. Nu ikväll fick jag åter ett SMS med samma text. Eftersom jag inte hade sparat de gamla så vet jag inte om det var samma nummer, men jag tror att så var fallet.
Är det någon av mina eventuella läsare som har någon förklaring?
Vad eller vem är "Ma suni"...?
Kan det vara något slags mobiltelefonsvirus...?
Eller är det ett meddelande från yttre rymden, eller kanske från en avliden släkting?
Is there anybody out there...?
© Per Arne Edvardsson, 2009
Bara ett par minuter senare fick jag ytterligare ett SMS, från samma nummer, med samma meddelande. Nu ikväll fick jag åter ett SMS med samma text. Eftersom jag inte hade sparat de gamla så vet jag inte om det var samma nummer, men jag tror att så var fallet.
Är det någon av mina eventuella läsare som har någon förklaring?
Vad eller vem är "Ma suni"...?
Kan det vara något slags mobiltelefonsvirus...?
Eller är det ett meddelande från yttre rymden, eller kanske från en avliden släkting?
Is there anybody out there...?
© Per Arne Edvardsson, 2009
fredag 24 april 2009
En idyll, anno 1923...eller?
Det romantiseras ofta över det gamla Sverige, om hur det var bättre förr och om hur människor brydde sig mer om varandra. Man hör ofta att det var ett varmare samhälle förr. Till en viss del kanske det kan stämma, men det finns också exempel på motsatsen.
De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil.
Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.
Nej, allting var inte bättre förr!
© Per Arne Edvardsson, 2009
De foton som du ser här föreställer inte barn, som man kan tro om man tittar slarvigt. Det är vuxna småväxta personer. ”Dvärgar” kallade man dem förr. Fotona är från Göteborgsutställningen 1923 (även kallad ”Jubileumsutställningen" eller "Världsutställningen”). På utställningen visade man diverse moderniteter, såsom för tiden avancerade jordbruksmaskiner, och området var fullt av vackra provisoriska byggnader i orientalisk stil. Allting ser mycket vackert och fascinerande ut, om det inte vore för den attraktion som gick under namnet ”Lillköping”. Här hade man byggt upp en liten ministad, med miniatyrhus, vilka befolkades av dessa småväxta personer. De bodde alltså där på riktigt, så länge utställningen pågick. Göteborgsutställningens besökare gick och tittade på dessa småväxta människor som om de var apor på zoo! Säkert fick de småväxta aktörerna betalt, men det måste ändå ha varit en grad av förnedring som vi knappast ens kan föreställa oss.Nej, allting var inte bättre förr!
© Per Arne Edvardsson, 2009
söndag 19 april 2009
Posten kommer alltid fram!
Jag har ofta, de senaste åren, pratat illa om Posten. Jag tycker intensivt illa om deras omorganisering som har lett till att inga riktiga postkontor längre finns kvar. De har ersatts av diverse utlämningsställen i form av bensinstationer och snabbköp, där personalens postkunskaper är obefintliga. De gör så gott de kan, men att fråga dem om något postalt är ungefär lika konstruktivt som att fråga en fiskmås. De vet oftast inte mer än jag, men tack och lov har man ju tillgång till internet så man kan kolla på Posten.se vad ett brev kostar att skicka.
Men så hände något nyligen som fick mig att återfå åtminstone några promille av det förtroende som jag en gång hade för Posten. Jag fyllde år 11 mars och en god vän i Stockholm sa att hon hade skickat ett kort. Det dök dock aldrig upp, så det verkade försvunnet. En vecka efter att det sänts damp det ner ett kuvert i min brevlåda. Innehållet ser ni på fotot här. Det var alltså ett brev från Posten, där de ber om ursäkt för att en försändelse har blivit skadad. I kuvertet låg också 3/4 av det vackra kort som min stockholmska väninna hade skickat. Tur i oturen var att den del av kortet som saknades var det hörn där man sätter frimärket. Sålunda kom alltså den fina hälsningen fram i läsbart skick, men ni får nöja er med att se framsidan på kortet, för lite privatliv får man unna sig.
Exakt vad kortet råkat ut för kan man bara spekulera i, men sannolikt har det fastnat i en sorteringsmaskin och rivits i fyra delar. Fast min privata brevduva Orvar hävdar att skadan uppkom när han blev attackerad av en glupsk duvhök, någonstans över västgötaslätten.
© Per Arne Edvardsson, 2009
Men så hände något nyligen som fick mig att återfå åtminstone några promille av det förtroende som jag en gång hade för Posten. Jag fyllde år 11 mars och en god vän i Stockholm sa att hon hade skickat ett kort. Det dök dock aldrig upp, så det verkade försvunnet. En vecka efter att det sänts damp det ner ett kuvert i min brevlåda. Innehållet ser ni på fotot här. Det var alltså ett brev från Posten, där de ber om ursäkt för att en försändelse har blivit skadad. I kuvertet låg också 3/4 av det vackra kort som min stockholmska väninna hade skickat. Tur i oturen var att den del av kortet som saknades var det hörn där man sätter frimärket. Sålunda kom alltså den fina hälsningen fram i läsbart skick, men ni får nöja er med att se framsidan på kortet, för lite privatliv får man unna sig.
Exakt vad kortet råkat ut för kan man bara spekulera i, men sannolikt har det fastnat i en sorteringsmaskin och rivits i fyra delar. Fast min privata brevduva Orvar hävdar att skadan uppkom när han blev attackerad av en glupsk duvhök, någonstans över västgötaslätten.
© Per Arne Edvardsson, 2009
söndag 12 april 2009
Internet som mötesplats
Jag var relativt sen med att skaffa ett internetabonnemang, vilket delvis beror på att jag var sen med att skaffa dator, vilket i sin tur berodde på att jag hade lite datorfobi och en massa förutfattade meningar om människor som hängde på nätet. När jag till sist, våren 2001, skaffade internet hemma så var det främst för att använda nätet som uppslagsbok. Internet är ju såväl världens största uppslagsbok som världens största soptunna. Jag har alltid haft en enorm vetgirighet och nyfikenhet och tanken att ha tillgång till en i princip obegränsad databas av fakta lockade mig.
Något som jag däremot aldrig kunde ha anat var internets sociala funktion.
Det började med att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Jag blev medlem där 30 augusti 2001 och det kanske är en överdrift att säga att det förändrade mitt liv, men det är ett faktum att jag via Lunarstorm har fått vänner för livet (ni vet vilka ni är). Eftersom personerna som jag syftar på bor i Stockholm och Uppsala så kan jag konstatera att jag med största sannolikhet aldrig hade lärt känna dem utan internet. Dessa vänner har jag även träffat IRL ett antal gånger, så det handlar inte bara om ytligt nätprat. Sedan hamnade jag på andra communities, såsom Helgon.net och Facebook, men Lunarstorm var början på allt.
Via internet har jag även hittat 2-3 flickvänner och en del andra personer i Göteborg som har blivit goda vänner, så internet har en stor social betydelse. Inte bara för mig, utan för miljoner andra människor. Det borde talas mer om detta!
© Per Arne Edvardsson, 2009
Något som jag däremot aldrig kunde ha anat var internets sociala funktion.
Det började med att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Jag blev medlem där 30 augusti 2001 och det kanske är en överdrift att säga att det förändrade mitt liv, men det är ett faktum att jag via Lunarstorm har fått vänner för livet (ni vet vilka ni är). Eftersom personerna som jag syftar på bor i Stockholm och Uppsala så kan jag konstatera att jag med största sannolikhet aldrig hade lärt känna dem utan internet. Dessa vänner har jag även träffat IRL ett antal gånger, så det handlar inte bara om ytligt nätprat. Sedan hamnade jag på andra communities, såsom Helgon.net och Facebook, men Lunarstorm var början på allt.
Via internet har jag även hittat 2-3 flickvänner och en del andra personer i Göteborg som har blivit goda vänner, så internet har en stor social betydelse. Inte bara för mig, utan för miljoner andra människor. Det borde talas mer om detta!
© Per Arne Edvardsson, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
