Repris: Varför har svenska längdskidlandslaget vita dräkter?

Sverige har ju upplevt ett mycket framgångsrikt vinter-OS i Vancouver. Allra störst framgångar har det varit för längdskidåkarna och då kom jag osökt att tänka på en gammal blogg, från november 2008. Jag har aldrig tidigare repriserat någon gammal blogg, men denna kändes såpass aktuell att jag inte kunde låta bli.

Säkert har du som läser denna blogg funderat över varför svenska landslaget i längdskidåkning bär (och nästan alltid har burit) vita dräkter. I andra idrottsgrenar brukar ju de som tävlar för Sverige vara klädda i gult och blått. Ofta i form av gul tröja och blå byxor. Så varför vita dräkter i längdskidåkning? Är det för att de ska synas sämre mot snön och därmed lura konkurrenterna?
Nej, här kommer förklaringen:

De allra första internationella tävlingarna i längdskidåkning ägde rum 1924 i Chamonix, som en del av det första vinter-OS som hölls. Dessa tävlingar blev ett stort fiasko för Sverige, medan norrmännen vann samtliga medaljer utom en. Finland lyckades knipa ett brons. Nu var det i och för sig så att man endast tävlade på två distanser (18 km och 50 km) och endast män fick tävla, men det var lika fullt ett svenskt fiasko. Jag tänker inte gå in på varför svenskarna misslyckades, men svenska skidförbundet beslutade att hårdsatsa inför kommande OS, som skulle äga rum i S:t Moritz 1928. Man hade sytt upp mörkblå skiddräkter till svenska landslaget, men ett av de största svenska hoppen, Per-Erik Hedlund (känd som Särna-Hedlund) anlände till tävlingarna iförd en helvit dräkt, som hans klubb hade designat åt honom. Landslagsledningen försökte tvinga honom att byta till den officiella mörkblå dräkten, men han vägrade och till slut lät man honom tävla i sin vita dräkt.

Per-Erik Hedlund skrev svensk idrottshistoria när han 14 februari 1928 vann femmilen i OS i S:t Moritz och därmed blev den förste i en lång rad svenska olympiamästare på skidor. Fotot ovan visar "Särna-Hedlund", på väg mot guldet. För att hedra "Särna-Hedlund" beslutade man att den svenska landslagsdräkten i framtiden skulle vara helvit. Detta höll man på ända fram till det historielösa 70-talet, då bl. a. Sven-Åke Lundbäck tvingades bära en blå dräkt när han vann två VM-guld 1978. Något år senare var dock den vita dräkten tillbaka och bortsett från ett par nya historielösa år i början av 2000-talet så har den fått förbli vit.

Så, käre/kära läsare/läsarinna: Nästa gång du ser längdskidåkning på TV så kan du imponera på din omgivning genom att säga:
- Om det inte hade varit för Särna-Hedlund så hade svenskarna inte haft vita dräkter!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Officiell kopia

I mitt förra inlägg skrev jag om en äkta kopia, men det finns idag även officiella kopior. På fotot ser ni mig med min elbas. Den är av märket Squier och är en officiell kopia av en Fender P-bass. Hur hänger då detta ihop?

Jo; i början av 70-talet fick de amerikanska giganterna Fender och Gibson skrämselhicka när en massa välgjorda japanska lågprisgitarrer kom ut på marknaden. Det var märken som Tokai och Ibanez som producerade kopior av klassiska Fender och Gibson-modeller. Dessa kopior var oerhört välbyggda och enligt vissa gitarrkännare t.o.m. i vissa fall bättre än originalen. De kostade dock hälften så mycket som originalen, vilket ledde till att många hellre köpte en Tokai Stratocaster än en Fender Stratocaster.

Det japanska intåget på gitarrmarknaden ledde till att många mindre gitarrtillverkare tvingades att lägga ner verksamheten. Bland dessa fanns kultmärken som svenska Hagström och engelska Burns. Båda dessa märken har på senare år återuppstått, med andra ägare dock. Fender och Gibson räddade sig genom att börja tillverka sina egna officiella kopior av sina gitarrer, i japanska låglönefabriker. Fender döpte sina officiella kopior till Squier medan Gibsons fick heta Epiphone. Efter några år steg de japanska lönerna, så då var det för dyrt att stanna kvar där. Numera tillverkas Squier i bl.a. Kina och Indonesien, men snart börjar säkert även kineserna att kräva högre löner, så då kanske tillverkningen hamnar i Moldavien eller Afghanistan. Det kanske vore ett bra fredsprojekt, att låta talibanerna bygga elgitarrer?

© Per Arne Edvardsson, 2010

Äkta kopia

Idag fick jag en försändelse på posten. Det var ett par solglasögon av märket Ray-Ban, som jag hade vunnit på Tradera. Utropspriset där var 160 kr och jag hade lite tur och fick dem för 165 kr (215 kr med frakt). Samma person säljer regelbundet liknande solglasögon där och för det mesta går priserna betydligt högre än så. Redan utropspriset fick mig att misstänka att det sannolikt handlade om kinesiska kopior. Äkta Ray-Ban kostar ungefär tio gånger detta utropspris i en butik.
Säljaren var en tjej i Tyskland, som i sin tur beställde varorna från Malaysia, och för att vara på den säkra sidan valde jag att betala med Payson-garanti, så jag skulle kunna skicka tillbaka glasögonen och spärra min betalning om de inte höll för min granskning. Till min förvåning såg de verkligen ut att vara äkta Ray-Ban-solglasögon. Jag synade dem noga och jämförde med ett högupplöst foto på Ray-Bans officiella hemsida. Det fanns inga synliga skillnader. Det medföljande fodralet såg även det ut att vara genuint. I detta låg en putsduk med Ray-Bans logotyp, samt en liten folder med information. Allting gav ett intryck av att vara ”äkta vara”. Men inte kan man väl få ett par Ra-Bans för 215 kr?!

Jag fortsatte mitt detektivarbete och granskade slutligen en liten plastknapp, som var fäst i ett snöre i glasögonen. Den såg också äkta ut, med Ray-Bans logotyp och allting. Under loggan fanns dock en pytteliten text, som nästan inte var möjlig att se utan förstoringsglas. När jag lyckades läsa den så insåg jag att det sannolikt rör sig om en kopia, trots allt. Det stod nämligen:
”GENJINE SIHCE 1937”. Uppenbarligen är alltså den lilla plastknappen designad av en kines som inte tillfullo behärskar vårt alfabet. På den lilla foldern (som jag gissar är kopierad från en äkta Ray-Ban-folder) står det nämligen ”GENUINE SINCE 1937”. Han/hon har alltså kopierat den texten slarvigt, vilket är förståeligt med tanke på att våra bokstäver är lika obegripliga för de flesta kineser som deras tecken är för oss.

Min slutsats blir sålunda att det sannolikt är en kopia som jag har köpt, fast en mycket högkvalitativ kopia. Det får mig att minnas ett resereportage i TV från Thailand, där reportern visade en marknad där de sålde kopior av Lacoste-tröjor. Dels var det dåliga kopior, som knappast lurar någon, och dels var det närmast perfekta kopior. De sistnämnda annonserades ut som ”Genuine Lacoste Copy”, medan de enklare bara kallades ”Lacoste Copy”. Mina solglasögon verkar vara just en äkta kopia.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Gillar detta

En av de mer löjliga funktionerna på Facebook är knappen som det står ”Gilla” på. Det absurda är att människor som annars verkar vara intelligenta inte alls förstår hur bisarrt det kan bli om de klickar på den knappen utan att tänka sig för. Jag har sett folk som länkar till en artikel om en brutal våldtäkt och under länken står det ”7 personer gillar detta”. Som vän av ordning undrar jag då vad de egentligen gillar. Är det sju personer som gillar att en stackars kvinna har blivit våldtagen? Jag bara frågar!? Förhoppningsvis menar de att de gillar att någon länkar till artikeln, men även då blir det besynnerligt. Menar de i så fall att de gillar att läsa om våldtäkter, eller vad menar de egentligen?

Inte fullt lika bisarrt, utan egentligen bara fånigt, blir det i vissa andra sammanhang. En av mina Facebookvänner skrev att han åt en viss sorts glass och genast var det 3-4 personer som gillade det. Varför då? Äger de fabriken som tillverkar glassen, eller affären där han köpte den? Visst kan man unna sina vänner att få äta god glass och jag kan t.o.m. sträcka mig till att vara glad för hans skull, för att han får äta god glass, men skulle aldrig klicka på ”Gilla” för det.

Riktigt absurt blir det när någon skriver något i stil med:
”Blev påkörd av en spårvagn idag och ligger i gipsvagga” och under står det:
”11 personer gillar detta”. Gilla-knappen har tydligen blivit en sorts sätt att visa sympati. Hur ska man annars tolka det? Kanske det är typiskt för vår tid att man bara klickar på ”Gilla” istället för att skriva något som kräver lite energi och engagemang?


© Per Arne Edvardsson, 2010

Direktsänd firmafest

Vid den här tiden på året avlöser de TV-sända firmafesterna varandra. Nyligen var det Idrottsgalan och ikväll var det Filmgalan. Hur underhållande är det egentligen att titta på någon annans firmafest i direktsändning? Inte särskilt, måste jag tillstå. Det roliga med Idrottsgalan är framförallt att få se idrottsstjärnorna festklädda. När det gäller de manliga så är inte skillnaden så stor, men de kvinnliga stjärnorna har man ofta svårt att känna igen. Inte minst de tjejer som ägnar sig åt skidsport. Man är van vid att se dem i toppluva, röda i ansiktet med håret i en tofs, och med fruset snor på hakan. När man tar av dem skidoverallen, klär på dem en festklänning, sminkar dem och låter en frisör ta itu med kalufsen så kan man verkligen tala om en total metamorfos. I allmänhet ser de dock inte helt bekväma ut i en dylik stass och man märker av deras brist på rutin när det gäller att gå i högklackade skor. Men, nu kom jag från ämnet.

Jag ställde frågan om det kan vara kul att titta på andras firmafest. Det känns nästan som Nobelfesten, där man sitter och tittar på en massa finklädda människor som äter konstig mat. En sak som jag har funderat mycket över är varför de numera alltid måste ha en putslustig ståuppkomiker som konferencier. Johan Glans var väl okej ikväll, men hela upplägget känns krystat. Varför kan de inte ha en gammaldags programledare i stil med Lennart Hyland eller Lasse Holmqvist? Någon som är återhållsamt trevlig och kanske lite smårolig, utan att behöva krysta ur sig en lustighet i varje mening. Ingvar Oldsberg skulle vara ett utmärkt val, som varande den siste programledaren i den Hylandska stilen.

Hur roligt är det att skämta om Nils Petter Sundgrens ålder? Han var inte ens äldst av de närvarande i publiken där. Jag skymtade t.ex. Lennart Hellsing som är tio år äldre. Jag förstår framförallt inte varför programledaren alltid MÅSTE gå ut i publiken och göra sig lustig på de stackars kändisarnas bekostnad. De skrattar ansträngt, för att ingen ska kunna tro att de inte ”bjuder på sig själva”, men det syns på dem att de helst skulle slippa den typen av uppvaktning. Vissa år har det åtminstone förekommit någon rolig ”kupp”, men i år var bara hela tillställningen seg och avslagen.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Fantasilöst filmsnusk

Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor (se tidigare inlägg). Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"
Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.
Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.

En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Myten om Stradivarius

Mannen på bilden är instrumentmakaren Antonio Stradivari, som levde 1644-1737, vilket bevisar att inte alla dog unga på 1600-talet. Han är mest berömd för sina violiner, men byggde även andra instrument, däribland gitarrer (varav några finns bevarade). Det lär finnas ca 600 bevarade violiner som han bevisligen byggde, samt några celli. Om någon undrar vad celli är, så är det alltså pluralformen av cello. Där fick ni en ny språklektion!

Jag såg på Kulturnyheterna idag att en forskare har kommit fram till hemligheten bakom Stradivarius violiner. Hemligheten bakom detta berömda instruments magiska klang skulle vara lacken. När musikprofessorn Gunno Klingfors konfronterades med denna uppgift skrattade han och sa:
- Det har jag hört i femtio år!
Han tillade att ingen vet idag hur något av Stradivarius instrument ursprungligen lät, eftersom samtliga av hans instrument som existerar idag har blivit ombyggda mer än en gång. De har försetts med ny hals, nytt stall, andra strängar etc. Han menade att det är en myt, som uppstod på 1800-talet, att Stradivarius violiner är överlägsna alla andra violiner.

Detta antyddes härom året i TV-programmet Musikministeriet, där man lät ett antal musikaliskt kunniga personer lyssna på en violinist som spelade samma stycke på en Stradivarius (värd ca 15 000 000 kr) och på en billig postorderfiol (inköpspris 495 kr). De skulle sedan säga vilken fiol som var vilken. Hälften av experterna gissade fel!
Det stöder min tes att musikern är viktigare än instrumentet, vilket inte bara gäller violiner. Om Eric Clapton spelar ett solo på en billig elplanka, köpt på Hobbex för 500 kr, så låter det garanterat bättre än om en medelmåttig gitarrist spelar på en Gibson Les Paul Goldtop från 1957 (värde ca en halv miljon).

Jag kan tillägga att experterna i Antikrundan har berättat att de varje år får in minst en fiol som är märkt med en etikett där det står "Stradivarius". Då måste de tyvärr upplysa ägaren om att den är tillverkad av en fabrik som massproducerade fioler under det namnet omkring förra sekelskiftet. Värdet är sålunda bara någon hundralapp.

© Per Arne Edvardsson, 2010