Nytt kungligt blod behövs!

Bland oss rojalister har det rått delade meningar om det där att Kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med en vanlig kille från Ockelbo. Vissa gamla stofiler anser ju att de kungliga ska göra som förr och endast gifta sig med prinsar och prinsessor. Problemet är dock att det finns alldeles för få prinsar och prinsessor i Europa idag. På 16-17-1800-talen kryllade det av monarkier och furstendömen i Europa, så då gick det alltid att hitta en lämplig prins eller prinsessa någonstans. Under 1900-talet försvann dock monarkierna, en efter en.

På Victorias och Daniels bröllop medverkade ett antal exilkungar, men den ende av dem som har varit kung på riktigt, i några få år, är Kung Kontantin av Grekland. Han tvingades i landsflykt 1967 och avsattes officiellt så sent som 1973. De övriga exilkungligheterna på bröllopet har i de flesta fall inte ens något minne av när deras land var en monarki. I programmet Det Kungliga bröllopet var Ebba von Sydow i Rom (på licensbetalarnas bekostnad) och intervjuade Kronprinsen av Italien. Han var mest glad över att han slapp vara en kunglig person på riktigt. Nu var han fri och kunde jobba som programledare i TV.

Nu kom jag från ämnet lite, som jag ofta tenderar att göra när jag bloggar. Det jag skulle tala om var ju den kungliga inaveln. Alla de kungliga familjerna i Europa är ju släkt med varandra, eftersom de ideligen har gift sig med varandra. Påfallande ofta har sysslingar och t.o.m. kusiner gift sig med varandra. Kung Carl XVI Gustafs föräldrar var förövrigt släkt. Båda var barnbarnsbarn till Drottning Victoria av England. Nu tänkte jag, helt kort, redogöra för hur Sveriges Konung är släkt med några av sina kollegor.

Hans närmaste släkting bland kollegorna i Europa är Drottning Margarethe av Danmark. De är nämligen kusiner. Hans far Prins Gustaf Adolf var alltså bror till hennes mor, Prinsessan Ingrid (senare Drottning Ingrid av Danmark). Naturligtvis är de även släkt på andra mer invecklade vägar, men det kan vi lämna därhän. Kung Harald av Norge är syssling till svenske kungens far och samma släktförhållande gäller med Kung Albert av Belgien. De är nämligen barn till två svenska prinsessor, Märtha och Astrid, som var döttrar till Gustaf V:s yngre bror Prins Carl. Han gifte sig och fick barn relativt sent i livet och därför blev det ett glapp i generationerna där. Ni som följer den pågående TV-serien Harry & Charles borde vid det här laget veta att Norges förste kung i modern tid blev den danske Prins Carl, som tvingades byta namn till Haakon eftersom alla norska kungar heter Harald, Olav eller Haakon. Denne Kung Haakon är alltså farfar till Kung Harald och Haakons bror Kung Christian av Danmark är farfar till Drottning Margarethe av Danmark. Sålunda är Norges kung och Danmarks drottning sysslingar. Hänger ni med?

Jag tror att vi ska nöja oss med denna utläggning, tills vidare. Jag kanske återkommer med lite mer kunglig genealogi i framtiden. Poängen med denna utläggning var att det är uppenbart att det behövs nytt blod i de kungliga familjerna, eftersom inaveln annars blir påtaglig. Sålunda hälsar alla sanna rojalister Prins Daniel välkommen!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Lunarstorm, vila i frid

Lunarstorm ska läggas ner. Denna sorgliga nyhet nådde oss nyligen. Det var på Lunarstorm som mitt sociala sajberliv började, på hösten 2001. I början av samma år hade jag äntligen skaffat en Internetuppkoppling, långt efter de flesta andra. Anledningen till att jag ville ha tillgång till internet hemma var att jag alltid har varit obotligt vetgirig och faktatörstande. Internet är ju världens största uppslagsbok, men tyvärr även världens största soptunna.
En dimension av internet som jag, ärligt talat, inte hade haft en tanke på var den sociala biten. Jag visste inte då vad en ”community” var för något. Den enda sociala verksamheten jag kände till på nätet var den tidens chattande, som kändes ganska poänglöst. Det var, som jag såg det, bara en vidareutveckling av telefonfenomenet Heta linjen, som många ungdomar slösade bort sin fritid på en gång i tiden. Alltså bara meningslöst dösnack.

Så hände det sig att en kompis tipsade mig om Lunarstorm. Det som fick mig att testa sajten var nog främst förhoppningen om att hitta tjejer den vägen. Det skulle visa sig att jag ganska snart fann en handfull personer där som har blivit vänner för livet. Ni vet vilka ni är! Dessa fina människor bor ca 50 mil från mig, så med 90 procents säkerhet skulle vi aldrig ha träffats utan internet. Att det var just Lunarstorm som förde oss samman var väl mest beroende på att det var den totalt dominerande communityn i Sverige fram tills den stora kolossen Facebook trampade ihjäl den och alla mindre mötesplatser på nätet.

Fram tills härom året fanns det ännu liv i Lunarstorm, men sakta rann livet ur sajten. Medlemsantalet sjönk dramatiskt, nästan över en natt. Man hade varit van vid att det kunde vara 86 743 medlemmar online, men plötsligt hade den siffran sjunkit ner till tresiffriga tal.

Sålunda kom det inte helt oväntat att Lunarstorm snart ska få somna in. Icke desto mindre känns det vemodigt. Jag kommer att sakna de trampande fötterna, den snurrande flaskan, den rundnätte mascoten Bjarne och hela den orangea atmosfären.
Vila i frid, Lunarstorm.

© Per Arne Edvardsson, 2010

ESC var bättre förr!

Ingen har väl kunnat undgå att den årliga europeiska musikaliska freakshowen gick av stapeln i lördags? Ni som eventuellt följer min blogg kanske nu börjar tro att jag är en riktig bakåtsträvare, för i mitt förra blogginlägg skrev jag att ishockey-VM var bättre förr och nu påstår jag att Eurovision Song Contest var bättre förr. På vilket sätt var det bättre förr, undrar kanske den vetgirige läsaren/läsarinnan? Jo; nedan följer en utläggning.

Jag har sett samtliga ESC på TV sedan 1974. Närmare bestämt 6 april 1974, det mest betydelsefulla datumet i Sveriges moderna musikhistoria. Denna dag nådde Björn Skifs och Blåblus (eller Blue Swede, som de hette på engelska) förstaplatsen på USA-listan med Hooked on a feeling, men det var egentligen bara en liten parentes i pophistorieböckerna jämfört med det som hände den kvällen i Brighton. Den första gången jag såg på spektaklet ESC så bevistade jag alltså ett stycke pophistoria, eftersom ABBA blev världsberömda över en natt. Fast då kunde naturligtvis ingen ana att ABBA trettiosex år senare skulle vara större än någonsin, men det får vi återkomma till i en senare blogg. Jag har en viss förmåga att avvika från ämnet, märker jag.

Vad var bättre förr i ESC? Jo: först och främst hade man en levande orkester. Om vi bortser i de charmiga dirigentpresentationerna som alltid föregick varje ny låt, så hade framförallt orkestern en betydelse genom att den sållade agnarna från vetet. Vem som helst med en någorlunda skaplig röst klarar att sjunga till färdiginspelad musik, men det kräver betydligt mer rutin för att klara att sjunga till en levande orkester. Då krävs det tajming och lyhördhet för att det ska fungera.

Nästa sak som var bättre förr var att varje land hade en jury som fick lyssna på bidragen i förväg och sedan avlämna sina röster. Procedurerna varierade lite från år till år, men under många år fick jurygrupperna inte lov att SE framträdandena, eftersom de då skulle kunna påverkas av det visuella intrycket. Det var ju låtarna som tävlade, inte artisterna och inte scenshowerna. Idag, med telefonröstningen, så har det tyvärr blivit så att folk i gemen röstar mer på vad de SER än på vad de HÖR. Ju mer spektakulärt desto bättre. Ryssland hade med världsmästaren i konståkning på scenen 2008, som fick göra piruetter på något slags plast-is. Norge, förra året, körde med dansare som gjorde kullerbyttor och sparkade ner en hatt från ett mikrofonstativ. fast det finns ju en gräns för vad folk står ut med. Tack och lov gick ju Vitryssland lite väl långt, när sångerskorna fällde ut sina fjärilsvingar. Inte ens de mest kitschälskande schlagerbögarna gick på det felriktade publikfrieriet.

Den tredje och sista saken som var roligare förr, är att det var ett mer hanterligt format.
När ABBA vann 1974 så deltog fjorton länder i tävlingen. I år deltog sammanlagt 39 länder!
Det blir helt enkelt för mycket. Ingen orkar ta in så många halvtaskiga låtar. Å andra sidan är det självklart att HELA Europa ska få vara med. Förr var det ju endast Västeuropa och Israel.

Jag får nog återkomma till detta ämne någon mer gång, för ESC är nästan lika kul att skriva om som kungahuset.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Hockey-VM var bättre förr!

Fotot nedan är från ishockey-VM 1969. Den svenske spelaren är Ulf Sterner, en av Sveriges största ishockeyspelare genom tiderna. Den sovjetiske målvakten i den osannolika masken heter Viktor Zinger och var förstemålvakt i endast denna turnering, vilket förmodligen berodde på att han hade oturen att dyka upp i skarven mellan legenden Konovalenko och den ännu större legenden Tretjak. En annan reflektion jag gör när jag tittar på fotot är att Sovjet av någon underlig anledning är iförda sina vita bortatröjor. Med tanke på att matchen sändes i svartvitt så måste TV-tittarna ha haft svårt att skilja lagen åt. Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube.

Årets ishockey-VM har känts tämligen avslaget, främst p.g.a. att de flesta deltagande landslag har fått så många återbud från sina toppspelare att de närmast ställer upp med sina C-lag. Så var det aldrig förr. När jag växte upp, på 70-80-talen var det aldrig någon som tackade nej till VM i ishockey, om han inte var skadad eller sjuk. Den nämnde Ulf Sterner var Sveriges första NHL-proffs. Innan kalenderbitarna hör av sig så bör jag meddela att jag visst har hört talas om Gus Forslund, som spelade för Ottawa Senators i NHL 1932-33. Forslund, som var bortglömd av alla tills någon journalist hittade hans namn 2002, emigrerade dock till Nordamerika som ettåring och fick sålunda hela sin ishockeyfostran där. Därför kommer jag fortsätta att hävda att Ulf Sterner var förste svensken i NHL. Han spelade först en säsong i olika farmarligor, för att skolas in i den transatlantiska hockeyn, men imponerade tillräckligt för att få debutera i New York Rangers 1965. Det blev dock endast en handfull NHL-matcher för Sterner innan han valde att resa hem till Sverige. På den tiden höll Internationella Ishockeyförbundet stenhårt på de redan då föråldrade amatörreglerna, så Sterner var tvungen att skriva på ett dokument där han officiellt förklarades som amatör igen. Annars hade han inte fått spela i landslaget.

VM har nog aldrig varit större i Sverige än 1969-70. En bidragande orsak till det är att VM-turneringen arrangerades i Stockholm, två år i rad. 1969 skulle turneringen ha ägt rum i Tjeckoslovakien, men måste flyttas p.g.a. det instabila politiska läget där. 1970 skulle VM ha arrangerats i Kanada, men där hoppade man av eftersom Internationella Ishockeyförbundet vägrade gå med på kanadensarnas krav att få använda proffs i landslaget. Detta var ju ett oerhört hyckleri, eftersom det sovjetiska landslaget bestod av spelare som samtliga var statligt avlönade heltidsproffs. Eller som Ulf Sterner sa, i en intervju för några år sedan:
”De tränade ihop elva månader om året och den tolfte åkte de på semester ihop!”

Det är inte konstigt att Sovjet var nästan oslagbara under storhetsperioden 1963-90. Bl.a. spelade Sovjet femtio matcher mot Sverige i följd, 1977-87, utan att Tre Kronor lyckades vinna. Under den perioden blev det två oavgjorda matcher och fyrtioåtta förluster för Sverige. Ofta var det dessutom rena förnedringar som i VM-finalen i Göteborg 1981. Den klassiska uppvisningen slutade 13-1. Senare på året vann Sovjet, med i stort sett samma laguppställning, finalen i Canada Cup mot värdnationen med 8-1. Frågan är om inte Sovjets landslag av årgång 1981 är det bästa landslag som existerat?

Men…nu kom jag från ämnet igen. Det jag skulle skriva om är att förr var man stolt över att sätta på sig Tre Kronors tröja. Att spela i landslaget var alla unga killars stora dröm. Nu drömmer de istället om att tjäna stora pengar i NHL och VM ses enbart som ett forum för att visa upp sig för NHL-scouterna. Jag säger inte att det var bättre förr, men ishockey-VM var definitivt bättre förr!

© Per Arne Edvardsson, 2010

Drömtydare sökes!

De flesta människor man pratar med om drömmar brukar berätta om sina surrealistiska drömmar. Mina drömmar är dock alltid hyperrealistiska och oerhört detaljerade och väldigt ofta är de i form av en ”film”. Det är väldigt vanligt att jag drömmer en hel långfilm. Ibland är jag själv medverkande i filmen, men oftast är jag en statist eller en birollskaraktär. Det ska tilläggas att jag i drömmen hela tiden är medveten om att jag befinner mig i en film och inte i en verklig händelse. Säkerligen beror denna typ av drömmande på att jag är en storkonsument av film. Ens drömmar påverkas ju av ens vakna liv.

Även när jag inte drömmer en film så är mina drömmar alltid hyperrealistiska. Varför jag, till skillnad från de flesta andra, aldrig drömmer surrealistiska drömmar tror jag beror på att jag i mitt vakna liv är en drömmare och har ett mycket rikt fantasiliv. För de flesta andra är det tvärtom; att de lever ett vanligt vardagsliv och därför kompenserar deras hjärna detta genom att låta dem leva ett fantasiliv i drömmen. Min hjärna har istället ett behov av att i drömmen ge mig en mer realistisk tillvaro än jag upplever i vaket tillstånd.

Ett annat intressant faktum är att jag aldrig drömmer mardrömmar. Det är jag naturligtvis glad över, eftersom det sannolikt pekar på att jag är en harmonisk person. Naturligtvis har jag haft en och annan lite obehaglig dröm någon gång, men någon riktig mardröm, av den där typen där man vaknar genomsvettig och med hjärtklappning, har jag nog inte haft sedan jag var barn.

Härom natten drömde jag en ganska intressant dröm, som jag har funderat lite över. Alla som är roade av drömmar får gärna komma med någon tolkning. Drömmen var som följer:

Jag är på en lägenhetsvisning, någonstans i centrala Göteborg. Det är en mycket stor och ljus lägenhet, med vita väggar och stora panoramafönster. Han som visar lägenheten är en välklädd ung man i 30-årsåldern i ljus kostym och skjorta utan slips. Med mig har jag en kompis. Vem vet jag inte, men det är någon som känner mig väl. Vi visas runt i lägenheten och jag är klart intresserad. Inte minst eftersom hyran är ovanligt låg, för en så stor lägenhet i centrum. Killen som visar lägenheten säger att det bara är ETT problem, så visar han att lägenheten saknar ytterdörr. Ut mot trapphuset finns bara en öppning i väggen, vilken är dubbelt så bred som en normal dörröppning. Jag säger att jag nog inte vill ha en lägenhet utan ytterdörr, för då kan ju vem som helst klampa in i mitt hem. Min kompis håller med och frågar om det inte går att sätta dit en dörr i öppningen. Lägenhetsvisaren säger att det inte är tillåtet, men att jag gärna får sätta dit ett draperi eller något liknande. Jag säger att jag ska fundera på saken. Sedan vaknar jag.


© Per Arne Edvardsson, 2010

Ofrivillig Earth Hour

I lördags kväll hade Earth Hour proklamerats. Alla skulle släcka ljuset kl 20:30 och inte tända det igen förrän 21:30. Som den idealist jag är så gjorde jag naturligtvis det. Möjligen kan man tycka att jag fuskade lite, eftersom jag hade min TV på. Jag hade dock inte lust att sitta en timme ensam i mörkret och inte kunna göra någonting, så jag var tvungen att kompromissa. Dessutom hade jag faktiskt hela TVÅ Earth Hours förra fredagen, ofrivilligt!

Jag satt framför datorn och surfade, då den plötsligt slocknade. Ett kort ögonblick trodde jag att datorn avlidit, men märkte snart att hela min lägenhet var utan ström. Min första tanke var att jordfelsbrytaren hade löst ut, vilket har hänt någon gång förut, men så var inte fallet. Jag tittade ut i trapphuset och märkte att det var strömavbrott i hela mitt hus. Däremot lyste det i fönstren i husen mittemot, så det var uppenbarligen ett lokalt fel. Jag ringde journumret till Bostadsbolaget Poseidon och de meddelade att en reparatör var på väg, så det var bara att vänta. Klockan var 17:55 då strömmen gick och då var det tillräckligt ljust för att kunna läsa, om jag satt vid ett fönster. Efter en halvtimme hade det dock blivit för mörkt för att jag skulle kunna läsa. Trots att jag hade fotogenlampan tänd och ett par värmeljus.

Det enda jag kunde göra var att lägga mig på soffan och halvsova i mörkret, i väntan på elektricitetens återkomst. Då slog det mig tydligt hur beroende vi är av elektricitet. Datorn, TV:n och stereon går ju på elström, så vad återstår att roa sig med under ett strömavbrott?

Kl 19:57 sprakade det till och strömmen återvände, lika plötsligt som den försvunnit. Det var bara den andra gången som jag har haft strömavbrott, under de snart tio år som jag bott i detta hus. Den förra gången, för 5-6 år sedan, var det också ett lokalt fel i huset. Det sköna med att bo centralt i en storstad är just att man slipper långvariga strömavbrott. När jag ser de årliga reportagen om folk ute på landet som får strömavbrott så snart det blåser lite eller faller tre snöflingor, så tänker jag alltid att de får skylla sig själva som har valt att bo ute på vischan.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Soprumsfunderingar...

Jag har nyligen fyllt år och fick idag en ny madrass av mina föräldrar. Kanske inte världens mest spännande födelsedagspresent, men det var välbehövligt. Imorgon ska jag bära ner den gamla madrassen till soprummet och då slog mig tanken att jag kanske bör syna den så att det inte är några pinsamma fläckar på den. Det är ganska många som besöker det soprummet nämligen och vissa saker kanske man inte vill visa för offentligheten.
Hm...