Titlar

Förr i tiden var ju det här med titlar viktigt. Det inser man lätt när man ser en gammal svensk film från 30-40-talen. Där är det Fru Majorskan och Herr Kandidaten samt liknande. Själv kan jag fr.o.m. tisdag kalla mig Byråassistent igen. Det är en titel som hänger med sedan min förra anställning. Den gången fick personalspecialisterna konferera en bra stund innan de kom på vad de skulle kalla mig. Byråassistent låter sannerligen gammaldags. Man kan lätt se hierarkin framför sig: Byrådirektör, Byråsekreterare och Byråassistent.

Själv har jag haft åtskilliga titlar i mitt liv. När jag arbetade inom skolan var jag Fritidspedagog, Resurslärare, samt vikarierande Bildlärare och Musiklärare. Andra titlar som jag använder privat är: Trubadur, Poet, Filmvetare och Kulturarbetare. Vi får heller inte glömma Ordförande i skrivarklubben Ordbrukarna. Med lite ansträngning kan jag säkert komma på några titlar till, men det får räcka för denna gången.

Mannen på bilden är Oscar II, som hade fler titlar än de flesta. Det var inte för inte som han var den siste som var kung över både Sverige och Norge.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Vinprovning

Igår kväll arrangerade jag en vinprovarkväll. Alla skulle ta med sig en flaska vin för högst 100 kr. Vi inledde med att titta på en instruktionsfilm i vinprovning med vinexperten Mikael Mölstad, från CD-Romskivan ”En värld av vin”. Sedan avsmakade vi en flaska vin åt gången. Här är vinerna, med våra omdömen:

Inycon, Sicilia.
Chardonnay, Torrt vitt vin, 70 kr.

Färg: blekgult.
Doft: champagne, godis, päron, vanilj.
Smak: lite sälta, grönt äpple, lätt strävt, grapefrukt, gummi, lakrits, päroncider.

Ruppertsberger,
Riesling 2009, Halvtorrt vitt vin, 59 kr.

Färg: vattenklart.
Doft: fruktig, gurkvatten, citronvatten, gymnasiefylla.
Smak: lätt mousserande, syrligt, lent, mycket sötma, guila äpplen, Pommac, cider, citron.<

Orvieto,
Amabile 2011, halvtorrt vitt vin, 62 kr.

Färg: ljusgult.
Doft: svag doft, skumgodis.
Smak: skumbanan, mild, mycket sötma, gräddkola, mjuk, rund, äppeltobak, blommig, ros, äppelblom.

Campoz de Luz,
Garnascha, 2009, rött vin, 49 kr.

Färg: violett.
Doft: smör, brynt smör, svart vinbär, blåbär, smörkola, blåbärssoppa, ”Werthers’s Original”.
Smak: blåbär, jord, tranbär, granbarr, svart vinbär, saltlakrits, röksmak, lättdrucket, komplex smak.

Porcuopine Ridge,
South Africa, Merlot 2010, rött vin, 99 kr.

Färg: mörkrött.
Doft: spaghetti, broccoli.
Smak: sträv, besk, örtkryddor, nötter, granbarr, tallbarr, enbär, hostmedicin, tung smak, umami, camembert.


Det var mycket intressant att smaka på vin på detta sätt, tyckte vi alla. Metoden skulle fungera lika bra på t.ex. choklad eller te.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Filmfestivalen förr och nu

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Aprilgrädde

Idag när jag lagade mat använde jag vispgrädde med bäst före datum: 19 april 2011. Det är dock inte så illa som det låter, eftersom den har varit oöppnad och djupfryst. Jag köpte vispgrädden i fråga till ett planerat möte med min skrivarklubb, då jag hade tänkt att bjuda på våfflor. Då mötet i fråga blev inställt frös jag in det oöppnade gräddpaketet.

Förra veckan hade jag besök som jag bjöd på våfflor och tog fram det djupfrysta gräddpaketet, men då blev det inte av att jag öppnade det. Vi tyckte att det inte behövdes grädde till våfflorna. Igår kom jag på det upptinade gräddpaketet och tänkte först kasta det, men så tänkte jag att jag skulle öppna det och lukta och smaka på innehållet. Idag, när jag lagade mat, gjorde jag så. Konsistensen på grädden var grynig och trögflytande, men den luktade inte konstigt och smakade precis som vispgrädde ska smaka, så jag hällde den i min pastagryta med curry. Det blev jättegott, för att citera en känd TV-kock. Nu vet jag alltså att det går utmärkt att frysa ett oöppnat gräddpaket. Däremot är det tveksamt om det skulle gå att vispa grädden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Det magiska med en ny mataffär

Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011