Larmet går!

Det är alltid spännande med små vardagsäventyr, som detta som drabbade mig härom veckan...

Jag skulle handla på Hemköp och tog genvägen genom Åhléns. Vi befinner oss alltså i Göteborg, närmare bestämt köpcentret Nordstan (eller Femman som vi infödda brukar säga).

När jag går in genom entrédörren piper larmet. Jag är inte säker på om det gäller mig, eftersom ett par personer samtidigt går ut genom samma dörr. Jag blir dock säker på att det VERKLIGEN gäller mig när jag tar rulltrappan ner till Hemköp och det åter piper när jag lämnar Åhléns. Tack och lov reagerar inga säkerhetsvakter. Jag har ingen aning om vad som har startat larmet. Jag lämnar Hemköp genom deras egen utgång som saknar larmbågar. När jag kommer hem och tömmer ryggsäcken hittar jag lösningen på mysteriet. I min ryggsäck har jag en gammal CD-burk där larmgrejen sitter kvar under och tydligen inte har avlarmats när jag köpte den för flera år sedan. Jag är tacksam över att jag undgick att bli nerbrottad av anabolastinna säkerhetsvakter.

© Per Arne Edvardsson, 2015

Dejta en präst på TV?

Mark Levengood leder just nu en programserie på SVT om präster (och en pastor) som alla är singlar och söker en partner.

Jag har nog varit på fler blinddejter i mitt liv än de flesta andra, men jag skulle aldrig någonsin ha ställt upp på att gå på dejt med ett TV-team närvarande. Det är tillräckligt nervöst ändå och framförallt känns det som något som är så privat att man inte vill att ens släkt och vänner ska se det.

Fast det är onekligen en intressant vinkel att utgå från singelpräster. Jag skulle tro att präster ofta inte har helt lätt att hitta någon. Det är ju inte direkt vilket yrke som helst, utan minst lika mycket en livsstil. Jag antar att man som prästfru/prästman tvingas uthärda kyrkkaffe med en massa gamla tanter varje söndag och bara det känns som en stor prövning. En präst har, som jag har förstått det, mer eller mindre dygnet-runt-jour och kan knappast ta semester när som helst. Lönen lär vara tämligen medioker och man är mer socialarbetare än predikare. Dessutom är prästen alltid en lokalkändis, som har alla ögon på sig. Nej, det finns nog yrkeskategorier som är lättare att vara gift med.

http://www.svt.se/tro-hopp-och-karlek/mark-levengood-ska-hjalpa-tre-praster-och-en-pastor-att-hitta-karleken-i-tro-hopp-och-karlek

© Per Arne Edvardsson, 2015

How do you filmjölk?

På hemväg från mitt andra hem (på ön) till mitt första hem (på berget) steg jag in på Pressbyrån på centralen för att köpa en liter filmjölk. Där utspann sig följande dialog:

- Jag borde få reducerat pris, för denna filmjölk gick ut igår. Det står 6 september på den.
- Oj! Då får jag inte sälja den! säger den unga kvinnan bakom disken.
- Nej, men du kan ge den till mig gratis. föreslår jag.
- Nej, det får jag inte! Mina chefer har sagt att vi absolut inte får sälja saker där datumet gått ut.
- Visst, men jag kommer inte att skvallra för någon. säger jag. vänligt.
- Nej, men jag kan inte ge dig den, för tänk om du blir sjuk och...
- Jag blir inte sjuk av en filmjölk som är EN dag för gammal och har stått oöppnad i kylskåp. Jag är beredd att ta risken!
- Jag är ledsen, men jag kan inte...
- Okej! Men då är det bäst att du plockar undan de andra filarna, för alla gick ut igår.
- Oj! säger den unga damen och rusar mot mejeriavdelningen, med en skräckslagen blick.
Det slutade med att jag istället fick köpa filmjölk på mitt lokala ICA.

Tjejen i kassan var gissningsvis lite över 20 år och tämligen nyanställd. Jag är säker på att en något äldre kollega hade givit mig min fil. Man blir mer flexibel med mer erfarenhet. Det hände nämligen en gång på mitt lokala ICA att jag fick en filmjölk gratis, när datumet gått ut. Det var lite gulligt hur livrädd den här tjejen var för att jag skulle bli sjuk om jag druckit en dag för gammal fil. Hon hör uppenbarligen till gänget som tror att "bäst före" betyder "giftig fr.o.m."

© Per Arne Edvardsson, 2014

Fender Stratocaster - En tidlös 60-åring

I år fyller den mest berömda av alla elgitarrmodeller 60 år. Fender Stratocaster var inte den första solida elgitarren  som kom ut på marknaden, utan den äran tillfaller Fenders första modell som lanserades fyra år tidigare. Historieskrivningen har varit minst sagt förvirrande när det gäller Fenders tidigaste modeller. Inte minst företagets grundare Leo Fender bidrog till förvirringen genom att i intervjuer på äldre dagar påstå att hans första modell hette Fender Broadcaster och kom ut på marknaden redan 1948. Senare års forskning har visat att nämnda modell kom ut först 1950 och det råder delade meningar om huruvida Fender Broadcaster verkligen var den första modellen som kom ut på marknaden, eller om systermodellen Fender Esquire släpptes tidigare samma år. Hur som helst blev i alla fall Fender Broadcaster en kortlivad gitarrmodell, men bara till namnet. Eftersom konkurrenten Gretsch saluförde ett trumset under namnet Broadcaster tvingades Fender att hitta på ett nytt namn. Eftersom detta var tidigt 50-tal, och det största som hänt nyligen var televisionens genombrott, så fick gitarren heta Fender Telecaster och under detta namn saluförs den än idag. Den kanske mest kände älskaren av nämnda gitarrmodell är Bruce Springsteen, som jag aldrig har sett använda någon annan elgitarrmodell. Systermodellen Fender Esquire, som också tillverkas än idag, skiljer sig från Telecastern endast genom att den har en enda mikrofon, till skillnad från Telecasterns två.

Fender Telecaster blev snabbt en stor framgång, men många gitarrister som använde den klagade på vissa detaljer. Många tyckte att den helt enkelt var ful, medan andra klagade över att de vassa kanterna på ”plankan” skar in i magen eller revbenen när man spelade. Leo Fender, som själv aldrig lär ha lärt sig spela gitarr (åtminstone inte på någon högre nivå), lyssnade på alla synpunkter när han inledde arbetet med nästa elgitarrmodell. Man lät även olika gitarrister testa tidiga prototyper och komma med förslag på förbättringar. Leo Fender själv lär inte ha varit direkt involverad i själva designarbetet, utan det mesta jobbet lär ha utförts av hans medarbetare George Fullerton och Freddie Tavares. Den sistnämnde var professionell gitarrist av hög klass.
1954 kom slutligen den färdiga produkten ut på marknaden, under namnet Fender Stratocaster. Nu var man ju på väg in i rymdåldern och varför då inte välja ett namn som associerade till rymden? Även designen erinrade om ett rymdskepp, vilket Mark Knopfler påpekar i BBC-dokumentären The Story of the Guitar. ”It looks like something that could fly through space!” säger han och visar upp en av sina dyrgripar för kameran.

Vad var det då som var så nyskapande med denna gitarr? En sak som var helt ny var den konturerade kroppen, som följer människokroppens anatomi och saknar vassa kanter. Därmed var den ergonomiskt överlägsen såväl föregångaren Telecastern som konkurrenten Gibson Les Paul. Ett annat genidrag var att Fender Stratocaster är som en byggsats, som den normalt händige gitarristen klarar att skruva isär och skruva ihop igen. Sålunda kan man lätt byta ut halsen eller mikrofonerna. Alla de elektroniska komponenterna når man lätt genom att avlägsna plektrumskyddrt framtill och/eller den lilla plastplattan baktill. Detta kan jämföras med en Gibson Les Paul där alla personliga modifikationer är betydligt svårare att utföra. Den har t.ex. en hals som är fastlimmad i kroppen och därmed inte kan avlägsnas utan experthjälp.

Dessa detaljer bidrog stort till att Fender Stratocaster snart blev en enorm kommersiell framgång, trots att den till en början kostade ganska mycket pengar. Det är nästan lättare att räkna upp de berömda gitarrister som inte har använt en Fender Stratocaster än att räkna upp de som använt den. Den förste som på allvar exponerade Fender Stratocastern för omvärlden var Buddy Holly och han inspirerade många unga gitarrister att vilja äga denna futuristiska skapelse. En av de första i Europa att äga en Fender Stratocaster var Hank Marvin i The Shadows. Han blev många unga gitarristers idol i början av 60-talet och plötsligt ville alla ha en röd Fender Stratocaster, som Hank Marvin.

Den som verkligen blev en pionjär i att utforska Fender Stratocasterns möjligheter var dock en helt annan typ av gitarrist. Jimi Hendrix, med sitt stora burriga hår och sina färgsprakande kläder, var något helt annat än den prydlige kostymklädde Marvin. När Hank Marvin hade stått rätt upp och ner och spelat, medan han och hans medmusikanter tog eleganta sparsmakade danssteg, så spelade Jimi Hendrix gitarr med hela kroppen, inklusive tänderna. Det sistnämnda var dock ett enkelt illusionstrick. Alla som har försökt vet att det är fysiskt omöjligt att spela gitarr med tänderna. Utöver sina vilda scenshower var han dessutom en mycket skicklig musiker och eftersom hans band endast bestod av en basist och en trummis så utvecklade han en teknik där han spelade både kompgitarr och sologitarr på samma gång. Han var även en pionjär inom användandet av olika effektpedaler, som förändrade gitarrens sound. Om Hank Marvin hade eftersträvat en ren och vacker klang så sökte Jimi Hendrix hela känsloskalan, från det mest skirande vackra ljudet till det mest öronbedövande brölet.

Andra gitarrlegender som helst av allt har brukat en Fender Stratocaster är Eric Clapton och David Gilmour. Den sistnämnde har i sin ägo en Fender Stratocaster från 1954 med serienumret 0001! I teorin skulle det alltså kunna vara det allra första exemplar av denna legendariska gitarrmodell som släpptes ut på marknaden. Gamla arbetare på Fenderfabriken har dock berättat att halsplattorna med serienumren präntade på låg huller om buller i en stor låda, så slumpen avgjorde vilken platta som monterades på vilket exemplar.

Mitt eget exemplar, som syns här intill i sin vita skönhet, tillverkades betydligt senare, närmare bestämt 2012. Behöver jag nämna att jag var salig av lycka när jag våren 2013 äntligen hade en äkta Fender Stratocaster i min ägo? Något som jag hade dömt om sedan jag var 12 år. Anledningen till att det dröjde så länge innan jag införskaffade en berodde helt enkelt på att det är först på senare år som priserna har sjunkit till en för mig överkomlig nivå. Min Fender Stratocaster är tillverkad i Mexiko och kostar därmed mindre än de amerikanska, men om man inte ens har råd med en mexikansk Fender Stratocaster så kan man köpa en Squier (by Fender) Stratocaster; en officiell kopia som tillverkas i Asien. Den finns i prisklasser från ca 1500 kr och uppåt. De billigare modellerna har naturligtvis billigare elektronik, är tillverkade av billigare träslag samt har något enklare finish, men kan ändå rekommenderas eftersom det är så nära den äkta varan man kan komma om man inte har råd med en Fender Stratocaster.

2014 fyller alltså Fender Stratocaster 60 år och det mest imponerande är att gitarrmodellen har fått leva så gott som oförändrad under denna tid. Endast mindre detaljer har förändrats och varierat genom året. Den är alltså ett sällsynt lyckat exempel på en tidlös design som aldrig tycks bli omodern. Att den dessutom förändrade musiken för all framtid är en annan historia, som jag säkert kommer att utveckla mer senare.

© Per Arne Edvardsson, 2014

Kennedy och Lincoln

Det är i dagarna femtio år sedan John F Kennedy mördades, vilket väl knappast har undgått någon. Detta gör mig föranledd att redogöra för några av de många likheterna mellan Kennedy och Abraham Lincoln. Detta är inte på något sätt vetenskapligt, utan liknande slumpmässiga likheter skulle säkert gå att hitta mellan andra berömda personer. Det handlar alltså bara om en ren slump och är inte på något sätt övernaturligt.

1. Lincoln blev invald i Representanthuset 1846, Kennedy 1946.

2. Lincoln blev vald till President 1860, Kennedy 1960.

3. Båda blev skjutna i huvudet, medan respektive fru satt bredvid.

4. Lincoln sköts när han befann sig på The Ford Theatre, Kennedy när han färdades i en Ford Lincoln.

5. John Wilkes Booth sköt Lincoln på en teater och greps i ett magasin. Lee Harvey Oswald sköt Kennedy från ett magasin och greps på en teater (biograf).

6. John Wilkes Booth föddes 1839, Lee Harvey Oswald 1939.

7. Båda presidenterna efterträddes av Vicepresidenten, som i båda fallen hette Johnson.

8. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon B Johnson föddes 1908.

9. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln.

10. Andrew Johnson och Lyndon B Johnson avgick som presidenter 1869 respektive 1969 och deras efterträdare hade båda en mor som hette Hannah.

Där var bara några av de mest kända likheterna, men den som vill googla kommer garanterat att hitta fler.
Detta är, som sagt var, ren kuriosa och varken vetenskap eller övernaturliga fenomen.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Som på räls

Det klagas ju ofta på SJ, men själv har jag inte haft så mycket att klaga på när jag har åkt tåg. När jag åkte till Stockholm i maj så var vi sju minuter före tidtabellen vid Stockholms central, trots att vi stannade sju minuter i Skövde och fem minuter i Katrineholm, för att vänta in tidtabellen. När jag åkte till Uppsala på Midsommarafton var det inte heller några problem. Det var först på hemvägen som det trasslade till sig.

Efter 45 minuters resa från Stockholms central meddelade föraren att han måste stanna tåget och starta om motorerna, för det var något som inte var som det skulle. Inget som märktes för passagerarna, utan säkert bara någon varningslampa som lyste hos honom. Vi stod still i tio minuter innan tåget startade igen. Efter en stund fick processen göras om och till sist fick tåget startas om en tredje gång. Då började jag bli lite nervös för att tåget inte skulle kunna ta mig till Göteborg och såg framför mig hur man skulle få sitta och vänta i tre timmar innan ett ersättningståg dök upp.

Jag var rädd för att aldrig komma hem, när tåget stannade för tredje gången. Lokföraren lät inte det minsta hoppfull när han sa i högtalaren:
"Jag ska försöka starta om tåget igen, så får vi hoppas att det går bra." Och när vi kommit igång sa tågvärden:
"Vi hoppas komma ner till Göteborg. Jag har kontakt med trafikledningen, som får komma med en Plan-B annars."
Det lät föga hoppfullt.
Den tredje omstarten fick dock tåget att funka som det skulle så vi anlände till Göteborg "bara" 50 minuter efter tidtabellen. Det var tur att jag inte hade någon tid att passa.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Ett gyllene fängelse?

Ingen har väl kunnat undgå att det var prinsessbröllop i lördags. Som alltid i sådana sammanhang börjar jag fundera hur det skulle vara att gifta sig med en prinsessa. För en överklasskille som Chris O’Neill är naturligtvis steget betydligt mindre än det var för Daniel Westling från Ockelbo, men det är säkert ändå inte helt lätt. Även om de bosätter sig i New York, där de kan vara mer anonyma än i Sverige, så kommer de säkert att ha paparazzis efter sig och man kan nog räkna med att Prinsessan Madeleine måste ha säkerhetsvakter med sig vart än hon går.

Just den aspekten verkar vara den jobbigaste med att gifta in sig i en kunglig familj. Uppmärksamheten och paparazzis må vara väl så jobbiga, men det värsta tror jag är att aldrig kunna vara ensam. Att inte kunna gå till ICA och köpa en liter A-fil utan att ha två SÄPO-vakter med sig, skulle kännas påfrestande. Det är annorlunda för kungabarnen som alltid har haft det så. De vet ju inte om något annat. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på just de tillfällen då man definitivt vill vara ensam, eller på tu man hand med sin älskade. Hur romantisk blir en romantisk middag på en fin restaurang, om en SÄPO-vakt sitter två bord bort och bevakar och en annan står utanför entrén till restaurangen och vaktar? För att inte tala om den rent erotiska delen av samvaron. Vem skulle inte drabbas av impotens om man tänkte på att en SÄPO-vakt satt utanför sovrumsdörren och lyssnade?

Nej, att gifta sig in i en kunglig familj är nog lite som att frivilligt låsas in i ett gyllene fängelse.

© Per Arne Edvardsson, 2013