Det magiska med en ny mataffär

Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Till minne av Tumba

Sven Tumba lämnade oss nyligen. Dagen då den sorgliga nyheten nådde oss skrev jag på Facebook:
”Foppa och Salming i alla ära men Tumba gjorde det som de gjorde på en uterink, i snöblandat regn och motvind.”

Man kan ju roa sig med att göra upp listor där man rankar de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna, men det blir ju alltid en högst subjektiv lista. Att giganter som Tumba, Peter Forsberg, Mats Sundin, Börje Salming, Ulf Sterner och Niklas Lidström hör hemma högt upp på listan lär alla vara överens om, men hur rangordnar man de andra spelarna? Var Rolle Stoltz bättre än Mats Waltin? Var Leif ”Honken” Holmqvist bättre än Peter ”Pekka” Lindmark? Var Mats Näslund bättre än Nisse Nilsson? Det går naturligtvis inte att besvara den typen av frågor. Ofta hör man påståendet att dagens idrottare självklart är bättre än gårdagens, eftersom det är hårdare konkurrens idag. Det ligger naturligtvis mycket i det, men å andra sidan fick idrottarna kämpa mycket mer förr. De var ju amatörer och var tvungna att arbeta hela dagen, även om de hade en viktig match på kvällen. Dessutom hade de mycket tyngre, klumpigare och sämre utrustning. Tumbas utrustning vägde säkert minst dubbelt så mycket som Foppas. Jag äger själv ett par ishockeyhandskar från sent 60-tal och de väger som tre par moderna handskar. Dagens handskar är gjorda av lätta konstmaterial, medan 60-talets var gjorda av läder och var stoppade med hästtagel. Även axelskydd och benskydd var gjorda av läder, fram tills mitten av 60-talet då plastskydden kom. Rolle Stoltz har berättat om hur utrustningen blev tyngre ju längre matchen led, eftersom läderskydden absorberade svetten.

Jag tänker sålunda inte påstå att Tumba var bättre än Foppa, eller tvärtom. Däremot råder det ingen tvekan om att Tumba är den mest betydelsefulle spelaren när det handlar om ishockeyns genombrott i Sverige på 50-talet. Enligt TV-sportens legendariske reporter Bo Hansson var ishockeyn så gott som okänd när Sverige tilldelades VM 1949. Denna turnering blev en stor publiksuccé och det blev t.o.m. kravaller när Sverige skulle möta Kanada på Stadion i Stockholm. Då var ännu Tumba för ung för att vara med, men han fick sitt stora genombrott i OS-turneringen 1952. Det var ett av de sämsta vinter-OS som Sverige har gjort, till dags dato, så varje medalj firades stort. För Tre Kronor blev det ett brons och Sven ”Tumba” Johansson blev den store publikfavoriten. Året efter ledde han Sverige till vårt första VM-guld. Det är dock det minst värda av alla våra svenska VM-guld i ishockey. De enda deltagande nationerna, förutom Sverige, var Tjeckoslovakien, Schweiz och Västtyskland. Tjeckerna åkte hem efter första matchen, när de fick ett telegram om att landets president hade avlidit. Sålunda behövde Tre Kronor bara slå två (på den tiden) B-nationer för att ro hem guldet. Nästa VM-guld var desto mer ärofyllt, inför drygt 50 000 åskådare i Moskva. Tumba blev snart Sveriges populäraste idrottsman och fick ett eget radioprogram, Timmen Tumba. Han fick även ”äran” att medverka i en Åsa-Nissefilm, där han demonstrerade den nya flugan vattenskidor.

Ett annat genidrag av Tumba var TV-pucken, som kom till på hans initiativ. De flesta av våra största spelare, de senaste femtio åren, har spelat i TV-pucken. Sålunda har vi Tumba att tacka för mycket. Vad han senare betydde för golfens genombrott som folksport i Sverige får någon annan, som är mer kunnig än jag i ämnet golf, gärna berätta.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Till minne av en ishockeylegend.

Ingen har väl kunnat undgå att Sven Tumba har lämnat oss. Jag ska inom kort skriva ihop en hyllningsblogg till honom, men tills vidare får ni nöja er med denna gamla blogg om honom:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/2009/02/hockeylegenden-och-prinsessan.html

Även granit är mycket klippa

På nätet finns som bekant ett antal olika automatiska översättningstjänster. De kan fungera om man vill översätta ett enstaka ord eller en enstaka mening, men för en hel text fungerar de inte. Åtminstone inte om man vill ha en översättning som är någorlunda begriplig och någorlunda språkligt korrekt. Här nedan följer ett exempel. Jag roade mig med att titta vad franska versionen av Wikipedia skriver om Göteborg och roade mig med att använda Google Translate. Här är ett utdrag ur artikeln:
Göteborgs stad omfattar även några av de omgivande samhällena och skapade, med 510.491 invånare, den andra staden i Sverige av storleken av dess befolkning och dess industri och dess ekonomiska verksamhet. Staden ligger halvvägs mellan Oslo och Köpenhamn på floden Göta älv några miles från dess mynning i Kattegatt , isfria under vintern.

Med viss fantasi förstår man vad som menas, men språkligt och grammatiskt är det en ren katastrof. Här följer ytterligare ett utdrag ur artikeln:

Runt kusten av Kattegatt, även granit är mycket klippa och kantad med många öar. Det är Göteborgs skärgård som det finns norr ( Norra Skärgåden ) med huvudön Öckerö och skärgården söder ( Södra Skärgåden ) med huvudön Styrsö .

Vi avslutar med:

Staden var rankad först i 2008 (till Stockholm och Birmingham ) en rankning av europeiska städer där det är lättare och trevligare att ta.

Att ta vadå???

Sammanfattningsvis kan man lätt konstatera att alla mänskliga översättare som ligger sömnlösa om nätterna av rädsla för att ersättas av dataprogram inte behöver vara oroliga. Ni kommer alltid att behövas. Det fina med mänskliga språk är att de är oregelbundna, vilket gör att det aldrig går att översätta texter ordagrant från ett språk till ett annat. Inte ens om det är så närbesläktade språk som svenska, norska och danska. En skicklig översättare gör nämligen mer än att bara översätta. Han/hon gör en svensk tolkning av texten, där t.ex. talesätt och ordspråk ersätts av svenska motsvarigheter. Det kan inget dataprogram som existerar idag göra till fullo. Om en fransk roman ska översättas till svenska så skulle i så fall hela den franska litteraturhistorien och kulturhistorien behöva programmeras in i datorn, tillsammans med hela den svenska litteraturhistorien och kulturhistorien. Om det, mot förmodan, kommer att fungera i framtiden så kommer det ändå att behövas någon människa som finputsar översättningen i efterhand.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Ett fejkat underbarn?

Ikväll visades dokumentären My kid could paint that på SVT. Den berättar historien om Marla Olmstead, en liten tjej på 4 år som gjorde sensation i konstvärlden 2004 med sina abstrakta målningar. Jag minns att jag reagerade redan då och tänkte att det måste vara en bluff. Jag är ingen konstexpert, men kan tillräckligt mycket om modern abstrakt konst för att kunna se att hennes tavlor inte kan vara målade av en 4-åring. För att kunna måla den typen av konst så måste man ha studerat andra bildkonstnärer som rör sig inom samma genre.
Marlas tavlor är alltså inte enkelt färgkladd i stil med målningarna av den geniförklarade Pierre Brasseau (som visade sig vara en schimpans på Borås djurpark). Nej, här rör det sig om verk som det tydligt finns en tanke och komposition bakom. Det är inte bara slumpmässigt färgkladdande. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och anser mig därför veta lite om hur barn målar. Jag har aldrig någonsin sett något lågstadiebarn frivilligt måla abstrakt konst. Alla barn som får papper, färger och penslar målar sånt som barn målar: hus, träd, människor, hästar, hundar, katter, bilar, med den obligatoriska blå himlen överst och en gul sol i ena övre hörnet.

När jag jobbade på fritidshem gjorde jag ibland en övning som just gick ut på att måla abstrakt. Jag spände ett stort papper över ett bord och lät barnen måla till musik. Jag gav tydliga order om att det INTE skulle föreställa något, vilket de flesta till en början hade väldigt svårt att klara. Jag stoppade musiken efter några minuter och då skulle de byta platser. När alla hade gått ett varv runt bordet var konstverket klart. Alla tyckte att det var roligt och det hade kanske gått att sälja tavlan för 20 miljoner dollar, till någon korkad amerikan med för mycket pengar. När barnen fick måla fritt så gick dock samtliga tillbaka till att måla föreställande bilder. Det är det naturliga för alla människor. Titta bara på hällristningar och grottmålningar. Där förekommer ingen abstrakt konst. Den moderna abstrakta konsten dyker upp först när fotokonsten är etablerad och man inser att man inte längre behöver begränsa den målade konsten till att vara ett avbildande av verkligheten.

I fallet Marla Olmstead är det tämligen uppenbart att hennes verk till 80% är skapade av hennes far. I ett avslöjande klipp hör man hur han hela tiden regisserar hennes målande. När hon filmas ensam så målar hon exakt de motiv som alla andra normala 4-åringar målar: hus, träd, en sol etc. Eller så häller hon bara ut färg på duken och kladdar, som alla normala 4-åringar skulle göra. Det problematiska är föräldrarnas roll i det hela. Det verkar inte vara ett medvetet uttänkt bedrägeri, utan snarast en situation som de har tappat kontrollen över. Nu är Marla 11 år och hennes föräldrar säljer fortfarande hennes verk, även om de inte genererar samma fantasisummor längre. Man kan inte låta bli att bekymra sig över den stackars flickan, Hur kommer hon att reagera när hon förstår situationen? Kommer hon att förstå sina föräldrar eller kommer hon att hata dem för att de utnyttjade henne som ett slags cirkusapa när hon var barn? Svaret får vi om några år.

© Per Arne Edvardsson, 2011