Kennedy och Lincoln

Det är i dagarna femtio år sedan John F Kennedy mördades, vilket väl knappast har undgått någon. Detta gör mig föranledd att redogöra för några av de många likheterna mellan Kennedy och Abraham Lincoln. Detta är inte på något sätt vetenskapligt, utan liknande slumpmässiga likheter skulle säkert gå att hitta mellan andra berömda personer. Det handlar alltså bara om en ren slump och är inte på något sätt övernaturligt.

1. Lincoln blev invald i Representanthuset 1846, Kennedy 1946.

2. Lincoln blev vald till President 1860, Kennedy 1960.

3. Båda blev skjutna i huvudet, medan respektive fru satt bredvid.

4. Lincoln sköts när han befann sig på The Ford Theatre, Kennedy när han färdades i en Ford Lincoln.

5. John Wilkes Booth sköt Lincoln på en teater och greps i ett magasin. Lee Harvey Oswald sköt Kennedy från ett magasin och greps på en teater (biograf).

6. John Wilkes Booth föddes 1839, Lee Harvey Oswald 1939.

7. Båda presidenterna efterträddes av Vicepresidenten, som i båda fallen hette Johnson.

8. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon B Johnson föddes 1908.

9. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln.

10. Andrew Johnson och Lyndon B Johnson avgick som presidenter 1869 respektive 1969 och deras efterträdare hade båda en mor som hette Hannah.

Där var bara några av de mest kända likheterna, men den som vill googla kommer garanterat att hitta fler.
Detta är, som sagt var, ren kuriosa och varken vetenskap eller övernaturliga fenomen.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Som på räls

Det klagas ju ofta på SJ, men själv har jag inte haft så mycket att klaga på när jag har åkt tåg. När jag åkte till Stockholm i maj så var vi sju minuter före tidtabellen vid Stockholms central, trots att vi stannade sju minuter i Skövde och fem minuter i Katrineholm, för att vänta in tidtabellen. När jag åkte till Uppsala på Midsommarafton var det inte heller några problem. Det var först på hemvägen som det trasslade till sig.

Efter 45 minuters resa från Stockholms central meddelade föraren att han måste stanna tåget och starta om motorerna, för det var något som inte var som det skulle. Inget som märktes för passagerarna, utan säkert bara någon varningslampa som lyste hos honom. Vi stod still i tio minuter innan tåget startade igen. Efter en stund fick processen göras om och till sist fick tåget startas om en tredje gång. Då började jag bli lite nervös för att tåget inte skulle kunna ta mig till Göteborg och såg framför mig hur man skulle få sitta och vänta i tre timmar innan ett ersättningståg dök upp.

Jag var rädd för att aldrig komma hem, när tåget stannade för tredje gången. Lokföraren lät inte det minsta hoppfull när han sa i högtalaren:
"Jag ska försöka starta om tåget igen, så får vi hoppas att det går bra." Och när vi kommit igång sa tågvärden:
"Vi hoppas komma ner till Göteborg. Jag har kontakt med trafikledningen, som får komma med en Plan-B annars."
Det lät föga hoppfullt.
Den tredje omstarten fick dock tåget att funka som det skulle så vi anlände till Göteborg "bara" 50 minuter efter tidtabellen. Det var tur att jag inte hade någon tid att passa.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Ett gyllene fängelse?

Ingen har väl kunnat undgå att det var prinsessbröllop i lördags. Som alltid i sådana sammanhang börjar jag fundera hur det skulle vara att gifta sig med en prinsessa. För en överklasskille som Chris O’Neill är naturligtvis steget betydligt mindre än det var för Daniel Westling från Ockelbo, men det är säkert ändå inte helt lätt. Även om de bosätter sig i New York, där de kan vara mer anonyma än i Sverige, så kommer de säkert att ha paparazzis efter sig och man kan nog räkna med att Prinsessan Madeleine måste ha säkerhetsvakter med sig vart än hon går.

Just den aspekten verkar vara den jobbigaste med att gifta in sig i en kunglig familj. Uppmärksamheten och paparazzis må vara väl så jobbiga, men det värsta tror jag är att aldrig kunna vara ensam. Att inte kunna gå till ICA och köpa en liter A-fil utan att ha två SÄPO-vakter med sig, skulle kännas påfrestande. Det är annorlunda för kungabarnen som alltid har haft det så. De vet ju inte om något annat. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på just de tillfällen då man definitivt vill vara ensam, eller på tu man hand med sin älskade. Hur romantisk blir en romantisk middag på en fin restaurang, om en SÄPO-vakt sitter två bord bort och bevakar och en annan står utanför entrén till restaurangen och vaktar? För att inte tala om den rent erotiska delen av samvaron. Vem skulle inte drabbas av impotens om man tänkte på att en SÄPO-vakt satt utanför sovrumsdörren och lyssnade?

Nej, att gifta sig in i en kunglig familj är nog lite som att frivilligt låsas in i ett gyllene fängelse.

© Per Arne Edvardsson, 2013

En smakupplevelse av historiska mått

Någon bad mig beskriva i ord hur Gustav Adolfsbakelsen jag åt i förrgår smakade. Här följer min målande beskrivning:

"Glasyren var som en sötsur vandring genom dimman på slagfältet i Lützen. Grädden symboliserade den allt tätare dimman och krutröken. Det wienerbrödsliknande brödskiktet var ett hopp om seger och slutligen den bitterljuva smaken av Gustav Adolf i mörk choklad som lever vidare på tungan, som ett minne av att Sverige faktiskt vann slaget trots att Kungen (och några tusen soldater) miste livet. Glasyrens röda färg minner om allt blod som flöt den dystra novemberdagen för 380 år sedan."

© Per Arne Edvardsson, 2012

Sommarpratare, förr och nu

Jag ägnar vardagarna åt att sitta i en skrubb utan fönster och arkivera gamla patientjournaler. För att detta, i och för sig intressanta men ganska monotona, jobb ska gå lättare brukar jag lyssna på gamla Sommarprogram, som jag har laddat ner från Sveriges Radios hemsida och bränt på CD. Deras arkiv är en riktig guldgruva, där man kan hitta gamla program från 60-70-talen med sedan länge bortgångna kulturpersonligheter som Tage Danielsson och Beppe Wolgers, men även färska program från i år.

Det är intressant att se (höra) hur programmet har förändrats på senare år. Gamla tiders sommarprogram var ofta någon som berättade gamla minnen i en kåserande ton. Det skulle vara småtrevligt och lättlyssnat. På senare år har dock trenden varit att sommarpratarna blir alltmer personliga och självutlämnande, på både gott och ont.

Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.

Ett ämne som blivit populärt på senare år, som kanske inte innehåller lika mycket tragik men desto fler intima detaljer, är att berätta om sin ofrivilliga barnlöshet. Jag hade laddat ner ett program från 2008 med komikern David Batra. Han hör normalt till mina favoriter bland svenska komiker och framförallt är jag ett stort fan av TV-serien Kvarteret Skatan. Jag hade sålunda förväntat mig ett roligt och underhållande program. Istället pratade han hela programmet igenom om hans och hans frus försök att få barn. Man fick veta alldeles för många detaljer, om allt från hans spermier till hans frus blodpropp. Det blev bara för mycket. Det slutade i alla fall lyckligt med att de till slut lyckades avla ett barn, men vägen dit hade jag gärna sluppit lyssna på.

En annan favoritkomiker, Klara Zimmergren, tog upp exakt samma ämne i sitt sommarprogram i år. Denna gång visste jag vad hon hade pratat om, eftersom jag läst om hennes program i tidningen. Sålunda var jag tveksam inför att lyssna på det. Jag ville inte höra om fler IVF-behandlingar och runkande i plastmuggar på fertilitetskliniker. Tack och lov lyckades hon dock, till skillnad från David Batra, att behandla detta ämne med humor och självironi. Hon lät oss också slippa alla de där intima detaljerna som man inte vill veta om kändisars sexliv och underliv. I hennes fall slutade det med att hon och hennes man adopterade ett barn, så även där fick vi ett lyckligt slut.

Efter dessa två program kändes det härligt uppfriskande att få höra Jan Lööf berätta om hur han aldrig har känt någon längtan efter barn. Underbart att någon vågar erkänna det!

© Per Arne Edvardsson, 2012

Att ragga med översättningsprogram

Om man är singelman och medlem på kontaktsajter som SprayDate eller Happy Pancake får man mängder av underliga brev, vilka ofta kommer från "ryska kvinnor" som använder översättningsprogram. Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag tror att det inte alls är några ryska kvinnor, utan bara någon som vill komma åt ens E-postadress. Här får ni äran att läsa det senaste exemplet, som är smått komiskt i sina surrealistiska formuleringar:

"Hej! Hur på dig en affär idag?
För att du förmodligen ofta skriver och vill med dig
Att bekanta sig? Jag ska inte döljer jag ensam
Flickan och som jag vill få känna och hitta
Favoriten person! Jag vet inte varför men jag har beslutat
Att skriva till dig. Vi kan bekanta sig och utbyta med dig
Letters? Dig mot inte? Du kan skriva till mig?
xxxxxxxxxx@yahoo.com"

© Per Arne Edvardsson, 2012

ICA-rabatter

Denna månad har jag, för första gången i historien, utnyttjat SAMTLIGA mina Per-sonliga ICA-rabatter. Tänk så mycket pengar jag har sparat!

För det kan väl inte vara så att hela ICA:s system med personliga rabatter bara är bluff och båg, genom att de kompenserar genom att höja priset på andra varor?

© Per Arne Edvardsson, 2012