Larmet går!

Det är alltid spännande med små vardagsäventyr, som detta som drabbade mig härom veckan...

Jag skulle handla på Hemköp och tog genvägen genom Åhléns. Vi befinner oss alltså i Göteborg, närmare bestämt köpcentret Nordstan (eller Femman som vi infödda brukar säga).

När jag går in genom entrédörren piper larmet. Jag är inte säker på om det gäller mig, eftersom ett par personer samtidigt går ut genom samma dörr. Jag blir dock säker på att det VERKLIGEN gäller mig när jag tar rulltrappan ner till Hemköp och det åter piper när jag lämnar Åhléns. Tack och lov reagerar inga säkerhetsvakter. Jag har ingen aning om vad som har startat larmet. Jag lämnar Hemköp genom deras egen utgång som saknar larmbågar. När jag kommer hem och tömmer ryggsäcken hittar jag lösningen på mysteriet. I min ryggsäck har jag en gammal CD-burk där larmgrejen sitter kvar under och tydligen inte har avlarmats när jag köpte den för flera år sedan. Jag är tacksam över att jag undgick att bli nerbrottad av anabolastinna säkerhetsvakter.

© Per Arne Edvardsson, 2015

Dejta en präst på TV?

Mark Levengood leder just nu en programserie på SVT om präster (och en pastor) som alla är singlar och söker en partner.

Jag har nog varit på fler blinddejter i mitt liv än de flesta andra, men jag skulle aldrig någonsin ha ställt upp på att gå på dejt med ett TV-team närvarande. Det är tillräckligt nervöst ändå och framförallt känns det som något som är så privat att man inte vill att ens släkt och vänner ska se det.

Fast det är onekligen en intressant vinkel att utgå från singelpräster. Jag skulle tro att präster ofta inte har helt lätt att hitta någon. Det är ju inte direkt vilket yrke som helst, utan minst lika mycket en livsstil. Jag antar att man som prästfru/prästman tvingas uthärda kyrkkaffe med en massa gamla tanter varje söndag och bara det känns som en stor prövning. En präst har, som jag har förstått det, mer eller mindre dygnet-runt-jour och kan knappast ta semester när som helst. Lönen lär vara tämligen medioker och man är mer socialarbetare än predikare. Dessutom är prästen alltid en lokalkändis, som har alla ögon på sig. Nej, det finns nog yrkeskategorier som är lättare att vara gift med.

http://www.svt.se/tro-hopp-och-karlek/mark-levengood-ska-hjalpa-tre-praster-och-en-pastor-att-hitta-karleken-i-tro-hopp-och-karlek

© Per Arne Edvardsson, 2015

How do you filmjölk?

På hemväg från mitt andra hem (på ön) till mitt första hem (på berget) steg jag in på Pressbyrån på centralen för att köpa en liter filmjölk. Där utspann sig följande dialog:

- Jag borde få reducerat pris, för denna filmjölk gick ut igår. Det står 6 september på den.
- Oj! Då får jag inte sälja den! säger den unga kvinnan bakom disken.
- Nej, men du kan ge den till mig gratis. föreslår jag.
- Nej, det får jag inte! Mina chefer har sagt att vi absolut inte får sälja saker där datumet gått ut.
- Visst, men jag kommer inte att skvallra för någon. säger jag. vänligt.
- Nej, men jag kan inte ge dig den, för tänk om du blir sjuk och...
- Jag blir inte sjuk av en filmjölk som är EN dag för gammal och har stått oöppnad i kylskåp. Jag är beredd att ta risken!
- Jag är ledsen, men jag kan inte...
- Okej! Men då är det bäst att du plockar undan de andra filarna, för alla gick ut igår.
- Oj! säger den unga damen och rusar mot mejeriavdelningen, med en skräckslagen blick.
Det slutade med att jag istället fick köpa filmjölk på mitt lokala ICA.

Tjejen i kassan var gissningsvis lite över 20 år och tämligen nyanställd. Jag är säker på att en något äldre kollega hade givit mig min fil. Man blir mer flexibel med mer erfarenhet. Det hände nämligen en gång på mitt lokala ICA att jag fick en filmjölk gratis, när datumet gått ut. Det var lite gulligt hur livrädd den här tjejen var för att jag skulle bli sjuk om jag druckit en dag för gammal fil. Hon hör uppenbarligen till gänget som tror att "bäst före" betyder "giftig fr.o.m."

© Per Arne Edvardsson, 2014

Fender Stratocaster - En tidlös 60-åring

I år fyller den mest berömda av alla elgitarrmodeller 60 år. Fender Stratocaster var inte den första solida elgitarren  som kom ut på marknaden, utan den äran tillfaller Fenders första modell som lanserades fyra år tidigare. Historieskrivningen har varit minst sagt förvirrande när det gäller Fenders tidigaste modeller. Inte minst företagets grundare Leo Fender bidrog till förvirringen genom att i intervjuer på äldre dagar påstå att hans första modell hette Fender Broadcaster och kom ut på marknaden redan 1948. Senare års forskning har visat att nämnda modell kom ut först 1950 och det råder delade meningar om huruvida Fender Broadcaster verkligen var den första modellen som kom ut på marknaden, eller om systermodellen Fender Esquire släpptes tidigare samma år. Hur som helst blev i alla fall Fender Broadcaster en kortlivad gitarrmodell, men bara till namnet. Eftersom konkurrenten Gretsch saluförde ett trumset under namnet Broadcaster tvingades Fender att hitta på ett nytt namn. Eftersom detta var tidigt 50-tal, och det största som hänt nyligen var televisionens genombrott, så fick gitarren heta Fender Telecaster och under detta namn saluförs den än idag. Den kanske mest kände älskaren av nämnda gitarrmodell är Bruce Springsteen, som jag aldrig har sett använda någon annan elgitarrmodell. Systermodellen Fender Esquire, som också tillverkas än idag, skiljer sig från Telecastern endast genom att den har en enda mikrofon, till skillnad från Telecasterns två.

Fender Telecaster blev snabbt en stor framgång, men många gitarrister som använde den klagade på vissa detaljer. Många tyckte att den helt enkelt var ful, medan andra klagade över att de vassa kanterna på ”plankan” skar in i magen eller revbenen när man spelade. Leo Fender, som själv aldrig lär ha lärt sig spela gitarr (åtminstone inte på någon högre nivå), lyssnade på alla synpunkter när han inledde arbetet med nästa elgitarrmodell. Man lät även olika gitarrister testa tidiga prototyper och komma med förslag på förbättringar. Leo Fender själv lär inte ha varit direkt involverad i själva designarbetet, utan det mesta jobbet lär ha utförts av hans medarbetare George Fullerton och Freddie Tavares. Den sistnämnde var professionell gitarrist av hög klass.
1954 kom slutligen den färdiga produkten ut på marknaden, under namnet Fender Stratocaster. Nu var man ju på väg in i rymdåldern och varför då inte välja ett namn som associerade till rymden? Även designen erinrade om ett rymdskepp, vilket Mark Knopfler påpekar i BBC-dokumentären The Story of the Guitar. ”It looks like something that could fly through space!” säger han och visar upp en av sina dyrgripar för kameran.

Vad var det då som var så nyskapande med denna gitarr? En sak som var helt ny var den konturerade kroppen, som följer människokroppens anatomi och saknar vassa kanter. Därmed var den ergonomiskt överlägsen såväl föregångaren Telecastern som konkurrenten Gibson Les Paul. Ett annat genidrag var att Fender Stratocaster är som en byggsats, som den normalt händige gitarristen klarar att skruva isär och skruva ihop igen. Sålunda kan man lätt byta ut halsen eller mikrofonerna. Alla de elektroniska komponenterna når man lätt genom att avlägsna plektrumskyddrt framtill och/eller den lilla plastplattan baktill. Detta kan jämföras med en Gibson Les Paul där alla personliga modifikationer är betydligt svårare att utföra. Den har t.ex. en hals som är fastlimmad i kroppen och därmed inte kan avlägsnas utan experthjälp.

Dessa detaljer bidrog stort till att Fender Stratocaster snart blev en enorm kommersiell framgång, trots att den till en början kostade ganska mycket pengar. Det är nästan lättare att räkna upp de berömda gitarrister som inte har använt en Fender Stratocaster än att räkna upp de som använt den. Den förste som på allvar exponerade Fender Stratocastern för omvärlden var Buddy Holly och han inspirerade många unga gitarrister att vilja äga denna futuristiska skapelse. En av de första i Europa att äga en Fender Stratocaster var Hank Marvin i The Shadows. Han blev många unga gitarristers idol i början av 60-talet och plötsligt ville alla ha en röd Fender Stratocaster, som Hank Marvin.

Den som verkligen blev en pionjär i att utforska Fender Stratocasterns möjligheter var dock en helt annan typ av gitarrist. Jimi Hendrix, med sitt stora burriga hår och sina färgsprakande kläder, var något helt annat än den prydlige kostymklädde Marvin. När Hank Marvin hade stått rätt upp och ner och spelat, medan han och hans medmusikanter tog eleganta sparsmakade danssteg, så spelade Jimi Hendrix gitarr med hela kroppen, inklusive tänderna. Det sistnämnda var dock ett enkelt illusionstrick. Alla som har försökt vet att det är fysiskt omöjligt att spela gitarr med tänderna. Utöver sina vilda scenshower var han dessutom en mycket skicklig musiker och eftersom hans band endast bestod av en basist och en trummis så utvecklade han en teknik där han spelade både kompgitarr och sologitarr på samma gång. Han var även en pionjär inom användandet av olika effektpedaler, som förändrade gitarrens sound. Om Hank Marvin hade eftersträvat en ren och vacker klang så sökte Jimi Hendrix hela känsloskalan, från det mest skirande vackra ljudet till det mest öronbedövande brölet.

Andra gitarrlegender som helst av allt har brukat en Fender Stratocaster är Eric Clapton och David Gilmour. Den sistnämnde har i sin ägo en Fender Stratocaster från 1954 med serienumret 0001! I teorin skulle det alltså kunna vara det allra första exemplar av denna legendariska gitarrmodell som släpptes ut på marknaden. Gamla arbetare på Fenderfabriken har dock berättat att halsplattorna med serienumren präntade på låg huller om buller i en stor låda, så slumpen avgjorde vilken platta som monterades på vilket exemplar.

Mitt eget exemplar, som syns här intill i sin vita skönhet, tillverkades betydligt senare, närmare bestämt 2012. Behöver jag nämna att jag var salig av lycka när jag våren 2013 äntligen hade en äkta Fender Stratocaster i min ägo? Något som jag hade dömt om sedan jag var 12 år. Anledningen till att det dröjde så länge innan jag införskaffade en berodde helt enkelt på att det är först på senare år som priserna har sjunkit till en för mig överkomlig nivå. Min Fender Stratocaster är tillverkad i Mexiko och kostar därmed mindre än de amerikanska, men om man inte ens har råd med en mexikansk Fender Stratocaster så kan man köpa en Squier (by Fender) Stratocaster; en officiell kopia som tillverkas i Asien. Den finns i prisklasser från ca 1500 kr och uppåt. De billigare modellerna har naturligtvis billigare elektronik, är tillverkade av billigare träslag samt har något enklare finish, men kan ändå rekommenderas eftersom det är så nära den äkta varan man kan komma om man inte har råd med en Fender Stratocaster.

2014 fyller alltså Fender Stratocaster 60 år och det mest imponerande är att gitarrmodellen har fått leva så gott som oförändrad under denna tid. Endast mindre detaljer har förändrats och varierat genom året. Den är alltså ett sällsynt lyckat exempel på en tidlös design som aldrig tycks bli omodern. Att den dessutom förändrade musiken för all framtid är en annan historia, som jag säkert kommer att utveckla mer senare.

© Per Arne Edvardsson, 2014

Kennedy och Lincoln

Det är i dagarna femtio år sedan John F Kennedy mördades, vilket väl knappast har undgått någon. Detta gör mig föranledd att redogöra för några av de många likheterna mellan Kennedy och Abraham Lincoln. Detta är inte på något sätt vetenskapligt, utan liknande slumpmässiga likheter skulle säkert gå att hitta mellan andra berömda personer. Det handlar alltså bara om en ren slump och är inte på något sätt övernaturligt.

1. Lincoln blev invald i Representanthuset 1846, Kennedy 1946.

2. Lincoln blev vald till President 1860, Kennedy 1960.

3. Båda blev skjutna i huvudet, medan respektive fru satt bredvid.

4. Lincoln sköts när han befann sig på The Ford Theatre, Kennedy när han färdades i en Ford Lincoln.

5. John Wilkes Booth sköt Lincoln på en teater och greps i ett magasin. Lee Harvey Oswald sköt Kennedy från ett magasin och greps på en teater (biograf).

6. John Wilkes Booth föddes 1839, Lee Harvey Oswald 1939.

7. Båda presidenterna efterträddes av Vicepresidenten, som i båda fallen hette Johnson.

8. Andrew Johnson föddes 1808, Lyndon B Johnson föddes 1908.

9. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln.

10. Andrew Johnson och Lyndon B Johnson avgick som presidenter 1869 respektive 1969 och deras efterträdare hade båda en mor som hette Hannah.

Där var bara några av de mest kända likheterna, men den som vill googla kommer garanterat att hitta fler.
Detta är, som sagt var, ren kuriosa och varken vetenskap eller övernaturliga fenomen.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Som på räls

Det klagas ju ofta på SJ, men själv har jag inte haft så mycket att klaga på när jag har åkt tåg. När jag åkte till Stockholm i maj så var vi sju minuter före tidtabellen vid Stockholms central, trots att vi stannade sju minuter i Skövde och fem minuter i Katrineholm, för att vänta in tidtabellen. När jag åkte till Uppsala på Midsommarafton var det inte heller några problem. Det var först på hemvägen som det trasslade till sig.

Efter 45 minuters resa från Stockholms central meddelade föraren att han måste stanna tåget och starta om motorerna, för det var något som inte var som det skulle. Inget som märktes för passagerarna, utan säkert bara någon varningslampa som lyste hos honom. Vi stod still i tio minuter innan tåget startade igen. Efter en stund fick processen göras om och till sist fick tåget startas om en tredje gång. Då började jag bli lite nervös för att tåget inte skulle kunna ta mig till Göteborg och såg framför mig hur man skulle få sitta och vänta i tre timmar innan ett ersättningståg dök upp.

Jag var rädd för att aldrig komma hem, när tåget stannade för tredje gången. Lokföraren lät inte det minsta hoppfull när han sa i högtalaren:
"Jag ska försöka starta om tåget igen, så får vi hoppas att det går bra." Och när vi kommit igång sa tågvärden:
"Vi hoppas komma ner till Göteborg. Jag har kontakt med trafikledningen, som får komma med en Plan-B annars."
Det lät föga hoppfullt.
Den tredje omstarten fick dock tåget att funka som det skulle så vi anlände till Göteborg "bara" 50 minuter efter tidtabellen. Det var tur att jag inte hade någon tid att passa.

© Per Arne Edvardsson, 2013

Ett gyllene fängelse?

Ingen har väl kunnat undgå att det var prinsessbröllop i lördags. Som alltid i sådana sammanhang börjar jag fundera hur det skulle vara att gifta sig med en prinsessa. För en överklasskille som Chris O’Neill är naturligtvis steget betydligt mindre än det var för Daniel Westling från Ockelbo, men det är säkert ändå inte helt lätt. Även om de bosätter sig i New York, där de kan vara mer anonyma än i Sverige, så kommer de säkert att ha paparazzis efter sig och man kan nog räkna med att Prinsessan Madeleine måste ha säkerhetsvakter med sig vart än hon går.

Just den aspekten verkar vara den jobbigaste med att gifta in sig i en kunglig familj. Uppmärksamheten och paparazzis må vara väl så jobbiga, men det värsta tror jag är att aldrig kunna vara ensam. Att inte kunna gå till ICA och köpa en liter A-fil utan att ha två SÄPO-vakter med sig, skulle kännas påfrestande. Det är annorlunda för kungabarnen som alltid har haft det så. De vet ju inte om något annat. Naturligtvis kan man inte låta bli att tänka på just de tillfällen då man definitivt vill vara ensam, eller på tu man hand med sin älskade. Hur romantisk blir en romantisk middag på en fin restaurang, om en SÄPO-vakt sitter två bord bort och bevakar och en annan står utanför entrén till restaurangen och vaktar? För att inte tala om den rent erotiska delen av samvaron. Vem skulle inte drabbas av impotens om man tänkte på att en SÄPO-vakt satt utanför sovrumsdörren och lyssnade?

Nej, att gifta sig in i en kunglig familj är nog lite som att frivilligt låsas in i ett gyllene fängelse.

© Per Arne Edvardsson, 2013

En smakupplevelse av historiska mått

Någon bad mig beskriva i ord hur Gustav Adolfsbakelsen jag åt i förrgår smakade. Här följer min målande beskrivning:

"Glasyren var som en sötsur vandring genom dimman på slagfältet i Lützen. Grädden symboliserade den allt tätare dimman och krutröken. Det wienerbrödsliknande brödskiktet var ett hopp om seger och slutligen den bitterljuva smaken av Gustav Adolf i mörk choklad som lever vidare på tungan, som ett minne av att Sverige faktiskt vann slaget trots att Kungen (och några tusen soldater) miste livet. Glasyrens röda färg minner om allt blod som flöt den dystra novemberdagen för 380 år sedan."

© Per Arne Edvardsson, 2012

Sommarpratare, förr och nu

Jag ägnar vardagarna åt att sitta i en skrubb utan fönster och arkivera gamla patientjournaler. För att detta, i och för sig intressanta men ganska monotona, jobb ska gå lättare brukar jag lyssna på gamla Sommarprogram, som jag har laddat ner från Sveriges Radios hemsida och bränt på CD. Deras arkiv är en riktig guldgruva, där man kan hitta gamla program från 60-70-talen med sedan länge bortgångna kulturpersonligheter som Tage Danielsson och Beppe Wolgers, men även färska program från i år.

Det är intressant att se (höra) hur programmet har förändrats på senare år. Gamla tiders sommarprogram var ofta någon som berättade gamla minnen i en kåserande ton. Det skulle vara småtrevligt och lättlyssnat. På senare år har dock trenden varit att sommarpratarna blir alltmer personliga och självutlämnande, på både gott och ont.

Ibland kan det bli lite väl tungt. Jag orkar bara inte lyssna på någons berättelse om hur han förlorade hela sin familj i Tsunamin, lika lite som jag orkar lyssna på någon annans berättelse om hur hennes man dog i cancer och lämnade henne ensam med deras småbarn. Uppenbarligen gillar många att lyssna på sådant, eftersom just en kvinna som var ett exempel på det sistnämnda blev utvald att få göra ett sommarprogram, framröstad av lyssnarna. Jag säger inte att det måste vara lättlyssnat och ytligt, men jag tycker inte att programmet Sommar är rätt forum för att avhandla tragiska levnadsöden. Om jag vill höra om sånt så finns det andra program.

Ett ämne som blivit populärt på senare år, som kanske inte innehåller lika mycket tragik men desto fler intima detaljer, är att berätta om sin ofrivilliga barnlöshet. Jag hade laddat ner ett program från 2008 med komikern David Batra. Han hör normalt till mina favoriter bland svenska komiker och framförallt är jag ett stort fan av TV-serien Kvarteret Skatan. Jag hade sålunda förväntat mig ett roligt och underhållande program. Istället pratade han hela programmet igenom om hans och hans frus försök att få barn. Man fick veta alldeles för många detaljer, om allt från hans spermier till hans frus blodpropp. Det blev bara för mycket. Det slutade i alla fall lyckligt med att de till slut lyckades avla ett barn, men vägen dit hade jag gärna sluppit lyssna på.

En annan favoritkomiker, Klara Zimmergren, tog upp exakt samma ämne i sitt sommarprogram i år. Denna gång visste jag vad hon hade pratat om, eftersom jag läst om hennes program i tidningen. Sålunda var jag tveksam inför att lyssna på det. Jag ville inte höra om fler IVF-behandlingar och runkande i plastmuggar på fertilitetskliniker. Tack och lov lyckades hon dock, till skillnad från David Batra, att behandla detta ämne med humor och självironi. Hon lät oss också slippa alla de där intima detaljerna som man inte vill veta om kändisars sexliv och underliv. I hennes fall slutade det med att hon och hennes man adopterade ett barn, så även där fick vi ett lyckligt slut.

Efter dessa två program kändes det härligt uppfriskande att få höra Jan Lööf berätta om hur han aldrig har känt någon längtan efter barn. Underbart att någon vågar erkänna det!

© Per Arne Edvardsson, 2012

Att ragga med översättningsprogram

Om man är singelman och medlem på kontaktsajter som SprayDate eller Happy Pancake får man mängder av underliga brev, vilka ofta kommer från "ryska kvinnor" som använder översättningsprogram. Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag tror att det inte alls är några ryska kvinnor, utan bara någon som vill komma åt ens E-postadress. Här får ni äran att läsa det senaste exemplet, som är smått komiskt i sina surrealistiska formuleringar:

"Hej! Hur på dig en affär idag?
För att du förmodligen ofta skriver och vill med dig
Att bekanta sig? Jag ska inte döljer jag ensam
Flickan och som jag vill få känna och hitta
Favoriten person! Jag vet inte varför men jag har beslutat
Att skriva till dig. Vi kan bekanta sig och utbyta med dig
Letters? Dig mot inte? Du kan skriva till mig?
xxxxxxxxxx@yahoo.com"

© Per Arne Edvardsson, 2012

ICA-rabatter

Denna månad har jag, för första gången i historien, utnyttjat SAMTLIGA mina Per-sonliga ICA-rabatter. Tänk så mycket pengar jag har sparat!

För det kan väl inte vara så att hela ICA:s system med personliga rabatter bara är bluff och båg, genom att de kompenserar genom att höja priset på andra varor?

© Per Arne Edvardsson, 2012

Bra TV?

Mitt förra inlägg handlade om ishockey och nu blir det lite mer sport. Nu ska ni inte vara oroade för att detta håller på att förvandlas till en sportblogg, utan jag lovar att fortsätta att skriva om alla möjliga och omöjliga ämnen här. Till saken:

Jag zappade runt idag, mellan TV-kanalerna, och hamnade på sändningen från EM i orientering. Det är svårt att tänka sig en mindre TV-mässig sport. Man stirrar på en skog, så dyker plötslig någon upp, som stannar till, tittar på kartan, springer tre meter, stämplar och försvinner in i skogen igen. Det fick mig att tänka på ett gammalt klipp som de visade en gång i Skavlan. Det var från VM på skidor 1966. En lagom diffus svartvit bild visade några snötäckta granar och man kunde ana ett skidspår i bakgrunden. Så sa kommentatorn:
"- Martinsen må komme snart!" efter någon minut, då absolut ingenting har hänt i bild säger bisittaren: "- Om en halv minutt må Martinsen komme!" så händer ingenting och sedan svischar en grå skuggfigur förbi kameran.
"- Det var Martinsen!"

Idag följer jag med glädje längdskidåkning, som tack vara moderna TV-produktioner är en oerhört TV-mässig sport. Det kommer nog däremot orientering aldrig att bli.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Brynäs var ännu bättre förr!

Ishockey-VM slutade ju inte så roligt för Tre Kronor i år, men jag tröstar mig med att SM slutade desto roligare. Trots att jag är göteborgare har jag nämligen alltid hållit på Brynäs, som ju tog sitt 13:e SM-guld nyligen. Varför håller man på ett lag från Gävle, när man bor i Göteborg? Anledningen är enkel. När jag började titta på ishockey, i början av 70-talet, bestod halva Tre Kronor av spelare från Brynäs. Utöver detta så vann Brynäs SM nästan varje år. Under perioden 1964-77 vann Brynäs nio SM-guld och det tionde kom 1980. Sedan följde en mörk och tung period, tills det åter ljusnade med ett oväntat SM-guld 1993 och ett ännu mer oväntat 1999.

På fotot, från 60-talet, syns fyra av de främsta spelarna under storhetstiden. Det är fr.v: Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lennart ”Tigern” Johansson.

Hur kunde Brynäs dominera så totalt under så många år? Det finns naturligtvis flera förklaringar. En är att de var bland de första klubbarna i Sverige som sköttes på ett modernt professionellt sätt, i en tid då amatörhyckleriet regerade inom idrotten. Man hade smarta ledare som vågade bege sig utanför Gävle för att söka talanger. I Kiruna fann man såväl den största Brynäslegenden Tord Lundström som Stig Salming och hans lillebror Börje. Den sistnämnde är ju, som bekant, en av de största svenska ishockeylegenderna. Både här och internationellt. Långt uppe i norr fann man Lars-Göran Nilsson, ”Virvelvinden från Vuollerim”. Annars hämtade man kärntruppen i laget från Gävle med omnejd. I Ockelbo hittade man den trygge backen Stig Östling, så långt innan en viss Westling gjorde den lilla orten berömd fanns det en berömd Östling där. Ett verkligt genidrag var att värva den unge tränaren Tommy Sandlin, som bl.a. införde begreppet ”försäsongsträning” i svensk ishockey. De andra lagens spelare fick hålla sig i form bäst de ville under sommaren, medan Brynäs tränade året runt. Det ledde till att de körde över motståndarna när serien startade på hösten. Snart tog alla elitklubbar efter Brynäs och började träna året runt .

Den främsta anledningen till att Brynäs verkliga storhetstid kunde vara i tretton år var naturligtvis att proffsflykten till NHL inte kom igång på allvar förrän i mitten av 70-talet. Eftersom Brynäs var Sveriges bästa lag så var heller ingen spelare villig att byta klubb. Man vill ju stanna i ett vinnande lag. Påfallande många av Brynäs stjärnor under storhetstiden stannade kvar i klubben i bortåt femton säsonger, vilket ju i princip aldrig sker idag. Jag skulle dock aldrig säga att det var bättre förr. Det var bara annorlunda förr.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Titlar

Förr i tiden var ju det här med titlar viktigt. Det inser man lätt när man ser en gammal svensk film från 30-40-talen. Där är det Fru Majorskan och Herr Kandidaten samt liknande. Själv kan jag fr.o.m. tisdag kalla mig Byråassistent igen. Det är en titel som hänger med sedan min förra anställning. Den gången fick personalspecialisterna konferera en bra stund innan de kom på vad de skulle kalla mig. Byråassistent låter sannerligen gammaldags. Man kan lätt se hierarkin framför sig: Byrådirektör, Byråsekreterare och Byråassistent.

Själv har jag haft åtskilliga titlar i mitt liv. När jag arbetade inom skolan var jag Fritidspedagog, Resurslärare, samt vikarierande Bildlärare och Musiklärare. Andra titlar som jag använder privat är: Trubadur, Poet, Filmvetare och Kulturarbetare. Vi får heller inte glömma Ordförande i skrivarklubben Ordbrukarna. Med lite ansträngning kan jag säkert komma på några titlar till, men det får räcka för denna gången.

Mannen på bilden är Oscar II, som hade fler titlar än de flesta. Det var inte för inte som han var den siste som var kung över både Sverige och Norge.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Vinprovning

Igår kväll arrangerade jag en vinprovarkväll. Alla skulle ta med sig en flaska vin för högst 100 kr. Vi inledde med att titta på en instruktionsfilm i vinprovning med vinexperten Mikael Mölstad, från CD-Romskivan ”En värld av vin”. Sedan avsmakade vi en flaska vin åt gången. Här är vinerna, med våra omdömen:

Inycon, Sicilia.
Chardonnay, Torrt vitt vin, 70 kr.

Färg: blekgult.
Doft: champagne, godis, päron, vanilj.
Smak: lite sälta, grönt äpple, lätt strävt, grapefrukt, gummi, lakrits, päroncider.

Ruppertsberger,
Riesling 2009, Halvtorrt vitt vin, 59 kr.

Färg: vattenklart.
Doft: fruktig, gurkvatten, citronvatten, gymnasiefylla.
Smak: lätt mousserande, syrligt, lent, mycket sötma, guila äpplen, Pommac, cider, citron.<

Orvieto,
Amabile 2011, halvtorrt vitt vin, 62 kr.

Färg: ljusgult.
Doft: svag doft, skumgodis.
Smak: skumbanan, mild, mycket sötma, gräddkola, mjuk, rund, äppeltobak, blommig, ros, äppelblom.

Campoz de Luz,
Garnascha, 2009, rött vin, 49 kr.

Färg: violett.
Doft: smör, brynt smör, svart vinbär, blåbär, smörkola, blåbärssoppa, ”Werthers’s Original”.
Smak: blåbär, jord, tranbär, granbarr, svart vinbär, saltlakrits, röksmak, lättdrucket, komplex smak.

Porcuopine Ridge,
South Africa, Merlot 2010, rött vin, 99 kr.

Färg: mörkrött.
Doft: spaghetti, broccoli.
Smak: sträv, besk, örtkryddor, nötter, granbarr, tallbarr, enbär, hostmedicin, tung smak, umami, camembert.


Det var mycket intressant att smaka på vin på detta sätt, tyckte vi alla. Metoden skulle fungera lika bra på t.ex. choklad eller te.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Filmfestivalen förr och nu

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Aprilgrädde

Idag när jag lagade mat använde jag vispgrädde med bäst före datum: 19 april 2011. Det är dock inte så illa som det låter, eftersom den har varit oöppnad och djupfryst. Jag köpte vispgrädden i fråga till ett planerat möte med min skrivarklubb, då jag hade tänkt att bjuda på våfflor. Då mötet i fråga blev inställt frös jag in det oöppnade gräddpaketet.

Förra veckan hade jag besök som jag bjöd på våfflor och tog fram det djupfrysta gräddpaketet, men då blev det inte av att jag öppnade det. Vi tyckte att det inte behövdes grädde till våfflorna. Igår kom jag på det upptinade gräddpaketet och tänkte först kasta det, men så tänkte jag att jag skulle öppna det och lukta och smaka på innehållet. Idag, när jag lagade mat, gjorde jag så. Konsistensen på grädden var grynig och trögflytande, men den luktade inte konstigt och smakade precis som vispgrädde ska smaka, så jag hällde den i min pastagryta med curry. Det blev jättegott, för att citera en känd TV-kock. Nu vet jag alltså att det går utmärkt att frysa ett oöppnat gräddpaket. Däremot är det tveksamt om det skulle gå att vispa grädden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Det magiska med en ny mataffär

Ibland känner jag mig väldigt lättroad, som härom veckan då jag för första gången besökte en alldeles nyöppnad stor Coop-butik i närheten. Jag blev alldeles lycklig av att få utforska en ny livsmedelsbutik. Lustigt att det kan vara så roligt.

Jag har alltid gillat att handla mat. Det är väl något nedärvt från stenåldern, då vi var jägare och samlare. Då gick en stor del av vår tid åt till att leta efter mat, i form av ätliga frukter, bär och örter. När jag flyttade hit för elva år sedan så tyckte jag att en av de bästa sakerna med flytten var att få nya livsmedelsbutiker att handla i. I Kortedala, där jag tidigare bodde, fanns det endast en liten Vivo och en ännu mindre ICA, nära mitt hem, samt en stor Hemköp på Kortedala Torg, drygt 20 minuters promenad hemifrån. Här i östra centrala Göteborg kryllar det av livsmedelsbutiker. Inom en radie av en kvarts promenad har jag: 3 st ICA (en liten, en medelstor och en jättestor), 1 st liten Lidl, 1 st medelstor Netto, samt den nyöppnade stora Coop. Utöver dessa finns en handfull små s.k. invandrarbutiker. Sålunda behöver man knappast riskera att svälta ihjäl.

Man känner sig onekligen lyckligt lottad, när man jämför sig med folk i glesbygden som har en timmes resa till sin lokala ICA.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Varför bölar svenskamerikanerna?

Realitysåpan Allt för Sverige har det ju redan skrivits en hel del om. De flesta skribenter har irriterats av att man visar upp en klichébild av Sverige, som har väldigt lite med verkligheten att göra. Det kan man naturligtvis instämma i, men faktum är att vilken bild man än visat upp så hade alltid några varit missnöjda. Det hade varit minst lika fel att bara visa upp Rosengård och Hammarkullen.

Sedan kan man naturligtvis ställa sig frågan varför det måste vara en tävling. Jag tycker att det hade varit minst lika intressant att låta svenskamerikanerna söka sina rötter utan att behöva deltaga i en massa fåniga utslagningstävlingar. Jag föredrar realityserien Vem tror du att du är? där en känd person får experthjälp att söka efter sina rötter. Det är perfekt underhållning för mig. Ett problem med Allt för Sverige är att deltagarna är så tydligt castade. Man kan höra hur diskussionerna gått på redaktionsmötena:

- Vi måste ha en charmig klichébög! Vad ska vi ha mer…?
- Jag vet! En lite manhaftig kvinnlig polis!
- En präst måste vi ha också! Det vet ju alla hur religiösa amerikaner är!

Annars kan jag inte låta bli att fnissa åt det återkommande inslaget där en av de tävlande får en liten kista med dokument som någon släktforskare fått fram. Samtliga börjar gråta när de sitter där och tittar i papperna. Varför då? Jag är själv mycket intresserad av mina rötter och har engagerat mig mycket i den släktforskning som min moster har sysslat med i många decennier. Jag har dock aldrig någonsin gråtit efter att ha läst om någon släkting. Självklart har jag blivit berörd av vissa av mina släktingars levnadsöden. Inte minst den kvinna som blev dömd till döden (men fick straffet omvandlat till femton års straffarbete) efter att ha mördat sitt barn som hon fött efter en utomäktenskaplig förbindelse. Jag skulle dock aldrig börja gråta över något som inträffade 1823, som i det fallet. Men det är kanske så att det där lipandet är en del av den amerikanska mentaliteten? Man ser ju alltid amerikaner böla i sammanhang där få svenskar (och inga britter) skulle gråta. Kanske det i detta fall även handlar om att USA är ett relativt ungt land, så alla amerikaner saknar en kontakt med historien, som är självklar för oss svenskar? USA bildades 1776 och då hade Sverige redan funnits i 800 år.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Elva, elva och elva

Alla som är intresserade av numerologi har konstaterat att ett spännande datum infaller nu:
11-11-11. Det är den enda gången under vår livstid som vi får uppleva ett datum med 6 st identiska siffror. Faktum är att det aldrig kommer att hända igen. 22-22-22 är ju omöjligt, eftersom det endast finns tolv månader. Nästa år får vi dock uppleva 12-12-12, vilket ju också är intressant. De sa på TV att ovanligt många par tänker gifta sig 11-11-11. Det hade jag gärna gjort också, om jag hade haft någon att gifta mig med. Jag får försöka hitta någon att gifta mig med 12-12-12 istället.

Personligen tror jag inte alls på numerologi. Speciellt inte när det gäller datum, eftersom datumet ju är en konstruktion. I den muslimska världen har de ju ett helt annat år nu t.ex.
Fast…man vet ju aldrig. Kanske alla datorer kommer att få spatt av alla ettor i datumet, eller så återvänder Jesus till Jorden. Vem vet? Allra mest spännande blir det när klockan är 11:11:11. Vad kommer att hända då, när såväl datum som klockslag enbart består av ettor?
Själv är jag född 11 mars, men det är en annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2011